Nättidning utgiven av föreningen Människovärde

Hem / 2012 / Att vara syskon…

Att vara syskon…

Jag funderar mycket kring hur det är att vara syskon till ett barn som i samhällets ögon är lite ”olika” och som i en del avseenden är i behov av mer och särskilt stöd. Känner man sig åtsidosatt och undanskuffad? Som en skugga till den som oftast behöver, och kanske får, störst fokus? Det är min skräck som mamma, att två av mina tre fina och älskade barn skall känna att de inte får plats…

Småsyskon tar inte bara tid och uppmärksamhet i anspråk - de ger också mycket tillbaka till de äldre syskonen. (Foto: Shutterstock)

Mina barn är 17, 15 och 7 ½ år gamla och det är mitt yngsta lilla hjärta som i samhällets ögon är lite ”olik”, lite speciell. I mina ögon är de alla tre fantastiskt speciella, de är mina tre största skatter i livet, de är vitaminerna som gör att jag orkar och det är de som får mig att må som allra, allra bäst.

Barn tar tid och barn får ta tid. Små barn tar tid då de kräver mycket passning och vägledning, större barn behöver mindre passning, en annan typ av vägledning och de behöver tid att ventilera sin frågor och funderingar, tid att diskutera och de har ett annat tillvägagångssätt att lära sig om livet.

Men hur är det då när ett barn tar så mycket mer tid än vad de andra får? Hur känner man som syskon då? Detta är en frågeställning som inte lämnar mig ifred, som gnager i mig oavbrutet… [private_Prenumeration på Liv och Rätt]

Frågar jag mina stora barn om de tycker att lillasyster tar för mycket tid, tid som de hellre hade sett som sin egen så tittar de på mig med oförstående ögon och som om jag inte är vid mina sinnens fulla bruk som frågar en sådan sak. Deras älskade lillasyster är perfekt i deras ögon och att hon behöver mer tid är inget som de funderar på, menar de. Det är som det är med hennes behov och de vill inte ha henne annorlunda än vad hon är.

Storasyskonen är också förebilder för lillasyster vilket är en uppgift de tagit sig an och hanterar med bravur. När jag emellanåt påpekar att de inte måste göra så mycket med och för lillasyster får jag återigen den där oförstående, nästan lite sårade blicken, och de säger att de gör saker för och tillsammans med henne för att de vill, inte för att de måste…

Det lugnar mig lite i min kluvenhet och min strävan efter att försöka klona mig dämpar sig lite. Det går inte att klona sig, jag har försökt, och kanske kan jag vara lugn genom mina tre barns ömsesidiga kärlek sinsemellan? Kanske är det också så att åldersskillnaden gör sitt till? Att mina stora barn var så pass stora då lillasyster kom till världen att de faktiskt aldrig känt konkurrens av henne? Kanske åldersskillnaden bidrar till deras storsinthet att inse att vi alla är som vi är och att vi i familjen vill ha varandra precis så som vi är?

Med lillasyster är det så att hon fortsatt behöver mer tid fast hon närmar sig åtta, och det kommer att vara så en lång tid framöver. Även här funderar jag över om inte åldersskillnaden är till fördel för storasyskonrollen? Lillasyster tar ju inte bara tid ifrån mig/oss, hon ger ju också av sin tid tillbaka till oss – med råge.

Detta är något som storasyskonen uppskattar innerligt och jag vet inte om de här och nu hade kunnat se tiden med lillasyster som en gåva om de var mer jämna i ålder…? Jag kommer aldrig att få svar på mina frågor och funderingar kring detta, ändå mal de i mitt i huvud och i mitt hjärta…

Att vara syskon till någon som anses vara ”olik” gör att man utsätts för diverse prövningar av exempelvis skolkamrater. Elaka kommentarer om den man älskar mest gör ont. De gör ont när man är nio och sju år som de var då lillasyster föddes, och de gör ont när man är 17 och 15 år.

Vad gör dessa elakheter med alla fina syskon? Det finns förmodligen lika många svar som det finns syskon; jag vet ju bara vad elakheterna gjort med mina barn. Elakheterna som dyker upp när man anar det som minst har gjort mina barn starka och än mer övertygade om att alla människor är lika mycket värda. De har också gjort dem starka genom att de, från dag ett, stått upp för sin lillasyster och för sin totalt villkorslösa kärlek till henne. Jag tänker att de flesta syskon till någon som anses ”olik” är de bästa ambassadörerna för mänskliga rättigheter och jag vill gärna ge en eloge till alla syskon.

När jag ändå emellanåt tar upp frågan som mal i mig suckar de stora numer mest åt mig och säger: ”Släpp det mamma! Vi vill ha lillasyster precis som hon är, vi är en familj och vi vet att du älskar oss alla lika mycket…” Då kan jag le och jag blir varm inombords. Jag fylls av en kärlek till dem alla tre som är så stor att den inte kan kläs i ord, och jag känner mig lyckligt lottad.

Jag vet innerst inne att lillasyster inte alls får all min tid, att hon visst måste stå åt sidan emellanåt, att hon måste stå tillbaka ibland för att jag vill ge de stora barnen mer utrymme.

Jag vet också innerst inne att vi – jag, storasyster och storebror – tar tillvara värdefull egentid då lillasyster lagt sig på kvällarna. Då tänder vi ljus, dricker en kopp te tillsammans och dryftar stora och små tonårsfunderingar. Kanske räcker jag till för alla ändå…?

Jessica Roos Rahmquist
[/private_Prenumeration på Liv och Rätt]

Om Jessica Roos Rahmquist

avatar
Jessica Roos Rahmquist är beteendevetare och trebarnsmamma med de vanliga bestyren att få livspusslet att gå ihop. Genom yngsta dottern Hedvig är hon och familjen berikad med en extra kromosom som lär henne vad livet går ut på.