Hem / Featured / Bevarad värdighet innebär nej till läkarassisterat självmord

Bevarad värdighet innebär nej till läkarassisterat självmord

Vi behöver avvisa en dödens kultur och istället bygga en livets kultur skriver Claphaminstitutet i en rapport om dödshjälp som släpptes i mars. Foto: Liv&Rätt:s bildbank

Den 22 mars släppte Claphaminstitutet rapporten Hotet mot värdigheten som granskade den så kallade Oregonmodellen för läkarassisterat självmord. Rapporten släpptes på ett seminarium på tidningen Dagen, där rapportförfattaren och överläkaren Mikaela Luthman sammanfattade rapportens innehåll, där det i samtliga sju kriterier som Oregonmodellen ställer upp för att det dödliga giftet ska få skrivas ut och intas finns glidningar och risker för missbruk. ”De här bristerna i modellen visar att detta inte är ofarligt, det är inte ett säkert och värdigt sätt att avsluta livet.” sammanfattade Luthman. ”Men det här handlar framförallt om att vi som läkare ska hjälpa till att patienterna inte får god palliativ vård och en kärleksfull omvårdnad i slutet, utan vi ska istället hjälpa patenten att dö i förtid. Jag tycker att det vore väldigt, väldigt farligt, och det vore ett stort misslyckande för sjukvården.”

Även läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren underströk i sitt anförande att detta inte är ett ansvar som läkare och vårdpersonal ska ta, och att det är en av anledningarna till att de internationella läkarorganisationerna gång på gång har tagit avstånd från dödshjälp och läkarassisterat självmord.

På seminariet talade också riksdagsledamot Staffan Danielsson (C). Han menade att rapporten var värdefull som underlag, men menade samtidigt att utvecklingen oundvikligen ändå kommer att gå mot dödshjälp. Han menade att alla platser i USA där man har tagit upp frågan till folkomröstning har resultatet gått i förespråkarnas väg. Här for dock Danielsson med uppenbar osanning. Frågan om dödshjälp i olika former har varit uppe till åtta folkomröstningar, varav fem har röstats ner. Sedan 1994 har lagförslag om dödshjälp lagts fram mer än 200 gånger i minst 36 delstater. Endast i tre fall utöver Oregon har förslaget gått igenom. Så sent som i förra veckan röstades ytterligare ett initiativ ner i delstaten Hawaii. Danielssons påstående om att den politiska processen är stadd på en enkelriktad väg är helt enkelt inte sanna. I Europa är det viktigaste exemplet Storbritannien, där förespråkarna drev på starkt för ett införande, men där parlamentet med tydlig majoritet röstade ner förslaget om dödshjälp.   

Dödshjälporganisationen ”Rätten till en värdig död” har också publicerat en kommentar till Claphaminstitutets rapport, där dr Pete Reagan, en av förgrundsgestalterna för proceduren i Oregon har skrivit att rapportens slutsatser om bristande uppföljning och patientsäkerhet, samt riskerna med så kallad ”doctor shopping” är felaktiga.

Vi noterar för det första att kommentarerna från Dr Reagan speglar författarens personliga uppfattning och hans egen kliniska verksamhet som säkert kan vara bra på flera sätt.  Vad som är mer bekymmersamt är att Dr Reagan inte presenterar någon som helst dokumentation som styrker de kritiska uttalandena i hans kommentar. Reagan är onekligen en av dem som har bäst kännedom om modellen, men trots detta för han fram grundlösa och osanna påståenden om Oregonmodellens förträfflighet. Det bör man kanske inte förvånas över eftersom Reagan har haft en ledande befattning i den organisation som är den främsta förespråkaren för läkarassisterat självmord, ”Compassion and Choice” (C&C).

Reagan påstår att läkare aldrig har skilda uppfattningar om en patient är kvalificerad för självmordsassistans enligt lagen och att ”doctor shopping” därför inte förekommer. Detta är ett fullständigt ogrundat påstående. Nyckelkriterierna som gäller patientens överlevnadsprognos och beslutskapacitet är inga parametrar som kan mätas objektivt utan är i högsta grad subjektiva bedömningar. Det skiljer från läkare till läkare och det måste Reagan vara medveten om. Alldeles speciellt gäller detta bedömningen av patientens psykiska hälsa. I en artikel i Läkartidningen som redovisar rapporten och Reagans invändningar återfinns en kommentar där Sven Román, Barn och ungdomspsykiater, Bup Mora framhåller att interbedömarreliabiliteten, i vilken utsträckning psykiatrikerna är överens om en psykiatrisk diagnos, är svag. Särskilt gäller detta en depressionsdiagnos. Om nu specialister inom psykiatri är så osäkra vid bedömning av en depression som diskvalificerar för att få självmordsassistans, hur mycket mer gäller det då inte läkare med andra specialiteter? Här visar sig Reagans brist på insikt i att palliativa medicin är en egen specialitet som kräver specifika kunskaper. Hans påstående att allmänläkare har god kunskap i palliativ vård kan ha en viss sanning, men bara till viss del. Det är som att säga att allmänläkare har lika god kunskap om hjärtsjukdomar som en kardiolog.  

Vad gäller ”doctor shopping” står det bortom allt tvivel att patienter som vill dö söker sig till den doktor som vill vara behjälplig om ordinarie läkare krånglar av olika anledningar. Det finns inget i regelverket som hindrar detta. Om patienten framför sin första muntliga begäran till sin ordinarie läkare och dennes bedömning är att patienten inte är kvalificerad då är det inte ett slutligt nej. Patienten kan kontakta hur många läkare som helst tills man slutligen får sitt ja. Vanligast är dock att direkt vända sig till C&C som kan förmedla kontakt med en förskrivningsbenägen läkare. Denne behöver inte ha någon speciell kunskap om palliativ vård utan kan vara t.ex. kirurg eller patolog eller helt enkelt utvecklats till specialist på självmordsassistans. En artikel ”The 10-year Experience of Oregon’s Death with Dignity Act: 1998-2007”skriven av tjänstemän i Oregon Department of Human Services (DHS), Hedberg m.fl. visar mycket riktigt att det är en liten grupp läkare som skriver ut många dödsdoser. Dr Reagans påståenden att det inte förekommer ”doctor shopping” har alltså ingen verklighetsförankring. 

På Läkartidningens seminarium om läkarassisterat självmord refererades det direkt och indirekt till Claphaminstitutets rapport. Tydligast var ordföranden för Statens medicinsk-etiska råd, som refererade till vår rapport som att också de kristna är ute i debatten och argumenterar emot dödshjälp. Ja, Claphaminstitutet är en kristen tankesmedja, men inget av innehållet i rapporten är grundat på religiösa argument, utan grundar sig uteslutande i studier i de rapporter och annat källmaterial som tagits fram om Oregonmodellen. Samtidigt kan man naturligtvis anföra att alla människor har rätt att uttala sig kritiskt till dödshjälp – kristna också.

Sjukvården och politiker i Sverige gör rätt i att fortsatt hålla dörren till dödshjälp fortsatt stängd, kanske allra mest för de svaga och utsatta gruppers skull som annars skulle uppleva pressen att inte ligga samhället och de anhöriga till last och därför välja döden. Vi behöver avvisa en sådan dödens kultur, och istället bygga en livets kultur i Sverige.


Redaktionsgruppen, Claphaminstitutet

Om Redaktion Liv och Rätt

avatar