Nättidning utgiven av föreningen Människovärde

Hem / 2012 / Blir du kostsam, lille vän?

Blir du kostsam, lille vän?

I år är det 40 år sedan Peter Tillberg visade sin tavla “Blir du lönsam, lille vän?”. Den föreställde ett klassrum med tioåringar sittande i sina bänkar, alla med sina egna personliga uttryck och hemliga framtidsdrömmar. Frågan, som reducerade dessa unika små människor till en grupp framtida produktionsenheter, fick det att krypa längs ryggraden på betraktarna.

I dag  fortsätter rysningarna – men nu av en annan orsak.

När Peter Tillbergs tavla avtäcktes i början av 1970-talet var tillväxten och den ekonomiska utvecklingen i Sverige fortfarande stark. I dag är situationen en annan. Tillväxten är svag, samhällsekonomin bräcklig och framtiden ser betydligt dystrare ut. Då måste man räkna pengarna på ett annat sätt, och Peter Tillbergs fråga stöps om till:

”Blir du kostsam, lille vän?”

Och i dag stannar inte frågan vid en filosofisk fundering om vad barnen kan komma att kosta oss när de växer upp. Den används numera i resonemangen om huruvida ett funktionsnedsatt barn ska tillåtas födas eller inte. 

Extra utgifter för funktionsnedsatta

I SVT-dokumentären ”Det rätta barnet” som sändes i torsdags, finns en intervju med professorn och överläkaren Ann Tabor vid danska Rigshospitalet. Hon ser de starkt minskande födelsetalen av barn med Downs syndrom som en framgång, och förklarar detta bland annat med följande ord:

“Om man får ett barn med Downs så kostar det mycket pengar för samhället, då dessa barn ofta har medfödda missbildningar som måste opereras. Barnen kan senare ha behov av extra stöd i skolan vilket också kostar pengar. Så det blir extra utgifter både inom hälso- och sjukvården och på det sociala området.”

Klarare kan det inte sägas. Redan innan barn föds så har de en prislapp. Vissa kan förutsägas bli dyrare för samhället, andra billigare. För samhällsekonomins skull bör vi, med Ann Tabors resonemang, rensa bort dem som blir alltför betungande för samhället. Föräldrar som efter ultraljud bestämmer sig för att behålla ett barn med Downs syndrom, får veta att de kommer att tynga samhället med stora kostnader – som kunde ha undvikits om de visat mer ”ansvar” och inte varit så ”själviska”, som en annan röst i dokumentären säger.

Reducerad till riskkalkyl

Men om forskare redan nu kan påvisa genetiska faktorer som ökar risken för en människa att senare utveckla missbruk, kriminalitet, koncentrationssvårigheter, autism eller psykisk ohälsa – hur länge dröjer det innan även ofödda människor med dessa gener reduceras till riskkalkyler i samhällets kostnadsberäkningar? Talet om ”det sluttande planet” har aldrig varit mer aktuellt än nu.

 DN:s ledarskribent Hanne Kjöller menade i sin ledare den 16 mars att utvecklingen nu börjar gå i doktor Mengeles fotspår. Det är hårda, men tänkvärda ord, särskilt under en vårvinter där argumentet om ”post-natal abort” – alltså spädbarnsmord – på allvar framhålls som en lösning när föräldrar fått ett barn de inte önskar.

Samhällskostnad i självdeklaration

När människovärdet får en prislapp redan i livmodern, börjar det blåsa riktigt snålt. Kanske måste vi snart ta upp även samhällets utgifter för oss själva i deklarationen i maj? Har vi gjort rätt för oss, tillräckligt för att garanteras en plats i samhällsgemenskapen? Eller kostar vi för mycket? Var går gränsen mellan en person som är samhällsekonomiskt lönsam och en som inte är det? Och när vi börjar bli för kostsamma, vad händer då?

För bara några år sedan kunde man avfärda dessa frågor som överdrivna. I dag är de det inte. Det är dags att ställa sig upp och ropa i motvinden, ropa högt om ett människovärde som beror av annat än röda eller svarta siffror på nedersta raden. För om vi inte gör det, vem kommer då att göra det?

Maria Andersson

 

Om Maria K Andersson

avatar
Maria Andersson är frilansskribent, författare och fil kand i kommunikationsvetenskap.