Nättidning utgiven av föreningen Människovärde

Hem / Featured / De utrotningshotade barnen

De utrotningshotade barnen

Studier visar att människor med Downs syndrom ofta har en större livsglädje än personer utan en extra kromosom. Men verkligheten visar att barnen med Downs syndrom är utrotningshotade. Är detta det samhälle vi vill ha? Foto: Människovärdes bildbank

Ny statistisk från Socialstyrelsen visar att allt färre barn med en kromosomavvikelse, varav den vanligaste är Downs syndrom, föds i Sverige. På endast ett par års tid har minskningen i antal födslar skett kraftigt. Under lång tid har det fötts mellan 200-300 barn med kromosomavvikelse per år, medans siffran nu ligger nere på ca 160 stycken. Om man ser på den specifika gruppen med Downs syndrom så har det gått från 183 födda barn år 2014 till endast 122 år 2016.

Statistiken från Socialstyrelsen visar följande:

Antal födda barn med kromosomavvikelser
2012: 271 stycken
2013: 290 stycken
2014: 226 stycken
2015: cirka 160 stycken
2016: cirka 160 stycken

Antal barn födda med Downs syndrom
2014: 183
2015: 109
2016: 122

Antal med kromosomavvikelser per tusen födda
2010-2104: 2,1
2015-2016: 1,3

Ur ett rent statistisk perspektiv så borde antalet barn med kromosomavvikelse öka i landet, då kvinnor idag föder barn i allt högre åldrar. Vad beror då nedgången på? Det enkla svaret är tillgången på fosterdiagnostik. Det är varierande i olika delar av landet då man på vissa delar erbjuder alla gravida kvinnor ett KUB- eller NIPT-test. Testen har som ändamål att undersöka hur stor sannolikheten är att barnet har en kromosomavvikelse, som exempelvis trisomi 21, den kromosomavvikelse som leder till just Downs syndrom. I andra delar av landet så erbjuds kvinnor över 35 års ålder att göra detta test.

Även om syftet med fosterdiagnostik inte alltid är en metod för att utsortera barn med kromosomavvikelse så väcker det frågor. I och med ökad tillgänglighet för fosterdiagnos i samhället så sker det samtidigt en ökning i att barn med kromosomavvikelse förvägras rätten till sina liv. Detta leder oundvikligen till en etisk diskussion vad gäller fosterdiagnostik och den rätt till liv som barn med kromosomavvikelse har.

För vad är det som gör att ett barn ena stunden ligger tryggt och säkert i sin mors mage under den naturliga utvecklingsfas som graviditeten innebär, för att i nästa ögonblick inte anses ha kvar sin rätt till sitt eget liv? Vad är det i den extra kromosomen som gör att det blir en mindre skyddsvärd människa?

Detta skiljer sig mycket i förhållande till en vanlig diskussion om abort just eftersom att en ”vanlig” abort sker ofta för att det är fel tidpunkt i livet eller att ekonomin inte tillåter en tillökning. Aborter kan ske av alla möjliga omständigheter idag. Men vid utsorteringen av barn med Downs syndrom förvägras barnet sin rätt till liv just därför att det är annorlunda. Kvinnor väljer att genomgå en abort på det ofödda barnet efter att de upptäckt en kromosomavvikelse. Var kommer detta sluta? Kommer det som är accepterat idag vara en oönskad avvikelse imorgon?

Det blottar ett mycket större samhällsproblem där vi inte accepterar det som är annorlunda. Trenden i flera västländer visar på liknande resultat. På Island föds det nästan inga barn överhuvudtaget med en kromosomavvikelse, och i Danmark har siffran sjunkit mycket snabbt. Från politiskt håll ses detta som en framgång och man säger att efter år 2030 skall inga barn med Downs syndrom födas. Vad är det för signaler som vi skickar ut till människor som bär på en kromosomavvikelse? Vad är det vi försöker påvisa för människor som är annorlunda men som ändå försöker leva sina bästa tänkbara liv? Studier visar att människor med Downs syndrom ofta har en större livsglädje än personer utan en extra kromosom. Men verkligheten visar att barnen med Downs syndrom är utrotningshotade. Är detta det samhälle vi vill ha?


Gabriel Frimodig, skribent och ambassadör för Människovärde

 

Om Gabriel Frimodig

avatar