Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / 2012 / När brottet blir en social konstruktion

När brottet blir en social konstruktion

Är Anders Behring Breiviks gärningar brottsliga på grund av gärningarnas egenart, eller är de brottsliga bara därför att dessa gärningar socialt konstruerats som brott av dem som har inflytande över lagstiftningen ? Svaret kan synas självklart. Om den svarande inte är kriminolog förstås. Lars F Eklund gör en kritisk analys av synen på brottet enligt modern kriminologisk teori.

Nürnberglagarnas arkitekt Wilhelm Frick i sin cell under Nürnbergrättegången 1945. Men vilket brott stod han egentligen anklagad för, enligt nu rådande kriminologiska teorier? (Foto: United States Army Signal Corps photographer, via Wikimedia Commons)

När TV-nyheterna rapporterar om ett särskilt uppseendeväckande brott, så finns de där i studion. När en betydelsefull rättegång skall analyseras, så finns de där. När en viss typ av brott anmäls allt oftare enligt statistiken, så är det de som intervjuas. När förklaringar efterfrågas till varför brott begås, så är de experterna.

Vi talar om kriminologerna.

Växande disciplin

Den moderna kriminologin har blivit en allt betydelsefullare och växande disciplin, vars tjänster allt mer efterfrågas av media, myndigheter och politiker. Det är i sig inget konstigt. Inte minst det kunskapsunderlag och stöd som Brottsförebyggande rådet, BRÅ, ger till stat, kommuner och civilsamhälle när det gäller praktiskt brottsförebyggande arbete har ofta visat sig viktigt och verkningsfullt.

Men när en relativt ny vetenskaplig disciplin får ett allt större inflytande på hur stat och samhälle förhåller sig till brottslighet så kan det vara intressant, ur ett medborgarperspektiv, att titta lite närmare på hur disciplinen ifråga och dess företrädare egentligen ser på brottsligheten som fenomen.

Ur brottsoffrets perspektiv

Utan att förringa det faktum att åtskilliga medborgare någon gång under sin levnadsbana gör sig skyldig till något brott eller åtminstone någon liten förseelse, så är det rimligaste perspektivet en vanlig medborgare kan anlägga på dessa frågor det som kallas brottsofferperspektivet. Det vill säga att reflektera över brottsligheten såsom potentiellt brottsoffer, såsom anhörig eller vän till ett brottsoffer eller som faktiskt offer för ett begånget brott.

Det är då inte konstigt om man intresserar sig för hur den vetenskapliga disciplin som tagit just brottsligheten som objekt för sitt kunskapssökande ser på just brottet i sig, på den brottsliga handlingen.

Sätt att beskriva brottets karaktär

I det följande skall därför redovisas och analyseras de vanligaste sätten att uppfatta och karaktärisera den brottsliga handlingen, såsom vi finner dem inom gängse kriminologiska teorier. Alltså inom de teorier som en vanlig kriminologistuderande kommer i kontakt med och, så att säga, tillvänjs till under sin utbildning. Det handlar om brottet som kriminaliserad handling, brottet som avvikande handling, brottet som socialt konstruerad handling, brottet som oönskad handling samt brottet som rationellt vald handling.

 

 1. Brottet som kriminaliserad handling

Från juridiken, och då närmare bestämt från den i Sverige helt dominerande så kallade rättspositivistiska skolan, har den moderna kriminologin övertagit en helt formell uppfattning om vad ett brott är.

Ett brott är helt enkelt en handling som är kriminaliserad, det vill säga förbjuden i lag och straffbelagd. Vad som är ett brott konstitueras alltså enligt detta synsätt inte alls av några egenskaper hos själva handlingen och dess effekter, utan blott av det externt pålagda förhållandet att den är förbjuden i lag.

Så här skriver exempelvis professor Suzanne Wennberg:

”Det är således inte möjligt att finna någon gemensam nämnare i materiell mening på begreppet brott, dvs. med tanke på själva innehållet i handlingen. Man får därför nöja sig med ett formellt kännetecken, nämligen att det är en i lag straffbelagd handling. Det finns inga andra kännetecken på ett brott än att det är en handling som av lagstiftaren har ansetts vara så straffvärd att den har kriminaliserats, dvs. belagts med straff i lagen.”

Wennberg: Introduktion till straffrätten 2008, s 12

Det kan noteras att Wennberg här inte bara talar om vilken definition av ett brott som juristen bör använda sig av i sin dagliga yrkesutövning. Hon talar om vad som är möjligt, och om vad som ”finns”. Som motiv för denna uppfattning anger hon endast förändringar över tiden i vad som uppfattats som brott och varit kriminaliserat:

”Som exempel på brott som omvärderats i modern tid kan fosterfördrivning (” illegal abort”) och fylleri nämnas. Dessa handlingar avkriminaliserades år 1974 respektive 1976 efter att länge ha varit brottsliga.”

Wennberg, a a s 12

Saken är emellertid den, att om man inte likt Wennberg tillåter sig att resonera cirkulärt, så följer ju hennes slutsats inte alls av de exempel hon anger. Hon förutsätter nämligen det som skall bevisas, nämligen att själva kriminaliseringsförfarandet avgör vad som är ett brott.

Det kan ju i själva verket vara så att handlingarna verkligen – just på grund av egenskaper hos själva handlingarna – är brott, men att lagstiftaren av något skäl bestämt sig för att tillåta att dessa brott begås. Det kan ju faktiskt också vara så, att dessa handlingar aldrig egentligen varit brott, men att lagstiftaren tidigare förbjudit dem ändå. Men genom Wennbergs definition trollas dessa perspektiv bort.

Innehållslös definition

Ett resultat av rättspositivismens formella – man skulle också kunna säga innehållslösa – definition av vad ett brott är märks i tendensen att se brott enbart i termer av motstridiga intressen. Professor Lars Heuman skriver:

”Även om det inte är möjligt att ställa upp något enhetligt begrepp, kan brott ofta uppfattas såsom angrepp på ett visst intresse. Man tänker sig saken så att vissa intressen är av sådan betydelse att de måste ges straffrättsligt skydd och att angrepp på dessa ska bestraffas.”

Heuman, Process- och straffrätt 2011, s 97

De vaga formuleringarna speglar tankens vaghet. Är det verkligen adekvat att till exempel tala om mordoffrets ”intresse” av att inte bli mördad? Men detta är alltså vad svenska studenter på universitetsnivå får sig till livs när frågan om vad ett brott är ställs.

Det ligger i öppen dag, att när frågan om brottslighet reduceras till en fråga om skilda intressen – vilket möjliggörs av rättspositivismens formella definition – så kommer rättsskipningen inte länge att handla om rättvisa, utan blott om vilka aktörer som inför lagstiftare och domstolar lyckas hävda sina intressen. Då sitter rätten åter, om inte i spjutstångs ände, så i dess moderna motsvarigheter. Makt blir rätt.

Omöjligt att definiera brott

Med den rättspositivistiska definitionen av ett brott är det alltså i grunden omöjligt att skilja mellan brottsliga handlingar och andra handlingar, eftersom den inte fäster avseende vid handlingarnas innehåll och effekter i sig, utan blott vid om de är formellt förbjudna eller inte.

I den mån kriminologin i Sverige använder sig av denna definition –och det görs varje gång man använder en juridisk definition av brott – så har man följaktligen avhänt sig möjligheten att bedriva en vetenskapligt grundad kritik av de situationer då brott begås under laglighetens täckmantel (är handlingarna lagliga så är de ju inga brott) liksom av de situationer då handlingar som inte alls är brottsliga bestraffas av myndigheterna såsom olagliga.

Annorlunda utryckt: Vad har kriminologin då att tillföra när det, såsom i fallen med Nürnberglagarna, apartheidlagarna och vissa sharialagar, snarast är lagarna som är brottsliga?

Brottet i centrum för kriminologin

Även ett annat förhållande bör uppmärksammas: Kriminologin är en bred och mångfacetterad vetenskap. Det centrala objektet för denna vetenskap är och förblir dock brottet, den brottsliga handlingen. Alla andra aspekter är avhängiga detta centrala element.

Att då använda en helt rättspositivistisk definition av vad ett brott är, innebär i realiteten att man överlåter åt den rådande lagstiftande makten, det vill säga politiken, att i grunden bestämma vad kriminologin skall forska om. Frågan måste ställas om ett så fundamentalt beroende av den politiska makten existerar i någon annan vetenskaplig disciplin överhuvudtaget. I den fria världen, vill säga.

Otillfredsställande definition

Samtidigt som den praktiska kriminologin hela tiden använder den rättspositivistiska definitionen av vad ett brott är så är många kriminologer inte helt tillfreds med denna situation, vilket bland annat professor Jerzy Sarnecki uppmärksammat (Sarnecki: Introduktion till kriminologi 2009, s 20ff).

För en disciplin som studerar just brott är det naturligtvis otillfredsställande att använda en definition enligt vilken brott egentligen saknar ontologisk realitet och inte går att skilja från andra handlingar. Men frågan är om de alternativ som används löser problemet.

 

2. Brottet som avvikande handling

Från sociologin och beteendevetenskaperna har kriminologin hämtat den beskrivning av vad ett brott är som vid sidan av den rättspositivistiska länge dominerat forskningen, nämligen brottet som avvikande handling.

Begreppet användes inom den så kallade Chicagoskolan och de teorier som avknoppades från denna, såsom Shaw & McKays socialekologiska teori, Sutherlands differentiella associationsteori samt Akers variant av densamma. Begreppet används inom Cohens subkulturteori liksom i Mertons så kallade strain-teori. Synen på brott som avvikande handling finns också i de på 1960- och 70-talen populära stämplingsteorierna, såsom hos Becker och Lemert. Föga förvånande finner vi dem också hos Matza, Sykes, Hirschi och andra som sysslar med så kallad social kontroll-teori. Listan kunde göras ännu längre.

Vad är ”avvikande”?

Definitionen av brott såsom avvikande handling rymmer några uppenbara problem. Det första är naturligtvis: Avvikande från vad? Vad är ”normalt”? I varje samhälle finns en mängd olika normsystem: etik och moral, sedvänjor, lagar, religiösa regler, trender, mode, aspekter av politisk korrekthet och så vidare, som relaterar till varandra på en uppsjö olika sätt.

De teoretiker som använder begreppet ”avvikande” lyckas sällan, i den mån de alls försöker, klargöra vari det avvikande består som gör fenomenet analytiskt intressant, och vad det egentligen avviker ifrån. Som kriminologer får de praktiken luta sig mot rättspositivismens definitioner.

Avvikelser sällan brottsliga

Teorierna kan heller inte skilja mellan avvikande som utgör brott, och annat förment avvikande. Det är ju uppenbart att en mängd ”avvikande” beteenden, udda sedvänjor, tillhörighet till en minoritetsreligion, originella klädval, ovanliga sexuella preferenser, excentriska livsmönster etc i de flesta fall ingalunda utgör brottsliga handlingar.

Brott ses som en underavdelning av den större kategorin avvikande beteende. Men på vilka grunder ? Enligt dessa teorier saknar den brottsliga handlingen, precis som i rättspositivismen, några egenskaper i sig själv som gör det möjligt att särskilja den från andra handlingar. Därför kontrasteras brottsligt beteende (eng. delinquency) i dessa teorier inte mot hederligt eller rättsskaffens beteende eller liknande, utan mot begrepp som konformism, konventionalitet och anpassning.

Vi står här alltså inför en samling teorier vilka, precis som rättspositivismen, i grund och botten inte förmår skilja brottsliga handlingar från andra.

 

3. Brottet som socialt konstruerad handling

Kriminologiska teorier grundade i antaganden om verkligheten såsom socialt konstruerad torde ha en bakgrund i 1960-talet och teoretiker som Berger och Luckmann, även om det är först under senare decenniers postmodernistiska paraply de fått en större utbredning. Missnöje med de gamla teorierna, deras anspråk på objektivitet och anspråk på att kunna hitta ”Förklaringen” med stort F till all brottslighet, har bidragit till denna förändring.

Maktförhållanden i fokus

I de nya teorierna var man skeptisk till kategorier som naturlighet och objektivitet. I stället fäste man blicken på specifika samhälleliga kontexter och hur olika handlingar genom dessa kom att socialt konstrueras som ”brott”. Intresset riktades naturligt nog mot vilka som hade resurser att åstadkomma dessa konstruktioner, och för vilka syften.

Annorlunda uttryckt kom fokus att hamna på de maktförhållanden som menades avgöra om något klassades som ett brott eller inte. Att begreppet brott inte motsvarades av någon objektiv, reellt existerande kategori handlingar var så att säga bestämt av själva utgångspunkterna.

Kastat ut barnet med badvattnet

Dessa teoriers perspektiv har i förlängningen bidragit med eller påverkat ett antal verkligt intressanta studier av brottslighet och kriminalpolitik i modern tid, såsom David Garlands The Culture of Control. Tyvärr har de kunskapsteoretiska utgångspunkterna medfört att barnet spolats ut med badvattnet, vilket kan illustreras på följande sätt:

Få torde ha något att invända mot att den gamla seden att män håller upp dörren för kvinnor beskrivs som en social konstruktion, liksom att det kan vara intressant att analysera vilka förhållanden som ligger bakom en sådan sed och vilket syfte den har.

Men – och det är i detta skede de socialkonstruktivistiska teorierna går vilse – det faktum att denna sed är blott en social konstruktion snarare än något ”naturligt” eller ”objektivt nödvändigt” innebär inte att kategorierna män, kvinnor och dörrar bara är sociala konstruktioner, snarare än objektivt existerande realiteter.

Och det innebär heller inte, att det inte går att fastställa en objektivt existerande moralisk skillnad mellan att hålla upp dörren för någon eller att smälla igen den i ansiktet på vederbörande.

Allt blir en konstruktion

Problemet med dessa teorier är alltså inte att de riktar fokus mot sådana sociala konstruktioner som föds i interaktionen mellan människor, utan i att de betraktar allt som blott sociala konstruktioner. Hur absurt detta kan bli tillämpat inom kriminologin illustreras av Jerzy Sarneckis sammanfattning av det perspektiv som anläggs av forskarna Henry och Milovanovic:

”Både förövaren av brotten, offret för detta brott och själva brottet blir alltså enligt detta synsätt konstruktioner, även om det lidande som uppstått verkligen kan existera.”

Sarnecki: Introduktion till kriminologi 2009, s 209

Observera att formuleringen, liksom dessa teorier i dess helhet, rymmer möjligheten att inte bara brottet, utan även lidandet och till och med de inblandade personerna inte är verkligt och objektivt existerande, utan blott sociala konstruktioner!

Brottet försvinner med legalisering

Genom en ändring i den sociala konstruktionen, till exempel en legalisering av brottet, skulle problemet enligt detta synsätt kunna fås att försvinna – tillsammans med förövaren, offret och lidandet.

Enligt de här refererade teorierna är brott bara brott för att de socialt konstruerats som sådana i en viss social kontext, inte till följd av några egenskaper hos de aktuella handlingarna som sådana. De existerar egentligen inte som en kategori handlingar. Precis som under punkterna 1 och 2 ovan.

 

4. Brottet som oönskad handling.

Synen på den brottsliga handlingen såsom primärt en av samhället oönskad handling företräds kanske framför allt av den norske professorn Nils Christie. Att behandla detta perspektiv som en egen kategori är egentligen inte självklart eftersom det är nära besläktat med synen på brotten som social konstruktion, och snarast kan ses som en variant av det synsättet. Skälet till att det här behandlas för sig är att det tillför en extra dimension av ren subjektivism till den sociala konstruktivismen.

Christies grundläggande synsätt uttrycker han bäst själv:

”Kriminalitet finns inte.”

Christie: Lagom mycket kriminalitet 2005, s 17

Handlingar har enligt honom ingen egen mening, utan den skapas av betraktaren: ”Vi förstår världen efter hur vi konstituerar den” (a a, s 28) Huruvida det är ett brott eller inte att döda en människa beror alltså enbart på hur ”vi” väljer att se på saken. Inget har någon annan betydelse än den ”vi” väljer att ge det.

Brottet i betraktarens ögon

Nils Christie säger också: ”Jag förnekar inte att det pågår en hel massa avskyvärda saker, att folk mördar och misshandlar. Jag förnekar inte att pengar stjäls ur folks lådor, plånböcker och bankkonton utan att ägarna samtycker. /…/ Inte heller bestrider jag att det i vissa situationer kan vara den bästa lösningen att se en del av dessa handlingar som förbrytelser.” (a a, s 28) I vissa situationer. En del av dessa handlingar. Om vi vill. Vilka nu ”vi” är.

Begreppet brott har alltså inte heller enligt detta synsätt någon egen substantiell innebörd, utan handlar bara om hur vi vill se på saker och ting. Om vad vi önskar. Det är ingen överdrift att påstå, att i Christies tappning tar socialkonstruktivismen steget från det kunskapssteoretiskt problematiska till det rent dårhusmässiga.

 

5. Den brottsliga handlingen som rationellt val

De senaste decennierna har vissa kriminologer påverkats av rational choice-teori, hämtad från de ekonomiska disciplinerna. Utifrån dessa ses brottslingen som en fri agent och brottet som en fritt vald, rationell handling baserad på en cost/benefit-analys.

Teorins popularitet bland vissa kriminologer torde hänga ihop med dess relativa användbarhet för praktiskt brottsförebyggande arbete. Om man med lås, kameraövervakning, straff och andra åtgärder kan ”höja kostnaden” för att begå brott jämför med den tänkta ”vinsten” i form av byte, prestige i gänget, med mera, så har man ju en enkel formel för brottsförebyggande som också visat sig relativt framgångsrik.

Färgad av utilitarism

Teorin är också tilltalande för att den erkänner den som begår brott som en fri agent som är ansvarig för sina handlingar. Teorins problem är att den utgår ifrån en av Jeremy Bentham och utilitarismen färgad reduktionistisk människosyn där den mänskliga existensen kokas ned till en fråga om å ena sidan undvikande av smärta och obehag, å andra sidan maximerande av njutning och nytta – oftast i en strikt materialistisk mening. (jmf Sarnecki: Introduktion till kriminologi  2009, s 42)

Begrepp som människovärde, hederlighet, rättvisa, rätt, orätt, solidaritet, integritet, karaktär och så vidare saknar i en av rational choice -teori grundad cost / benefit – analys all verklig innebörd, annat än möjligen som retoriska grepp, som instrument för det egna nyttomaximerandet. Det innebär att även denna teoribildning, precis som de föregående, i grunden är oförmögen att skilja brottslingar handlingar från andra, till exempel att skilja ekonomiska brott från affärsverksamhet i allmänhet, utan att falla tillbaka på rättspositivismens rent formella definition av brott.

 

Slutsatser

Efter denna genomgång kan det nu konstateras, att av alla de huvudsakliga teoretiska perspektiv som en svensk kriminologistuderande möter så är det inget som kan särskilja brott från andra handlingar på grund av egenskaper eller karaktäristika för den brottsliga handlingen som sådan.

Annorlunda uttryckt: enligt de gängse kriminologiska teorier som ligger till grund för de analyser kriminologer gör, och så att säga försörjer våra politiker, myndigheter och media med, så existerar det egentligen inte något sådant som brott.

Motiverad jämförelse med Hitlertyskland

Den absurda innebörden i detta möjligen något överraskande förhållande kan illustreras genom att de tillämpas på ett historiskt exempel: judeförföljelserna i Hitlertyskland. Att illustrera idéers egentliga innebörd genom exempel från Tredje riket brukar ofta avfärdas som extremt. I detta fall är det, som vi skall se, motiverat.

Flertalet av de antisemitiska brott som då begicks var inte förbjudna enligt dåtida tysk lag. I några fall var de tvärtom aktivt påbjudna av Nürnberglagarna och annan lagstiftning. Enligt det rättspositivistiska synsättet enligt punkt 1 ovan var de alltså inga brott.

De aktuella handlingarna uppfattades, i det Tredje rikets sammanhang, inte på något sätt som avvikande handlingar i den mening som redovisades i punkt 2. Tvärtom hade det setts som avvikande att ifrågasätta dem. De hade inte socialt konstruerats som brott, och de var av det Hitlertyska etablissemanget – den tidens maktbärande ”vi” – ingalunda oönskade. Alltså inte heller några brott enligt punkt 3 och 4.

Utifrån rational choice-teori finns det som vi sett i punkt 5 ingen principiell skillnad mellan brott och andra handlingar, så från den utgångspunkten finns det inte mycket att tillägga i sammanhanget.

Med andra ord: utifrån de gängse kriminologiska teorierna fanns det inget av kriminologiskt intresse att studera i naziregimens behandling av judarna. Om däremot en jude vägrat bära den påbjudna Davidsstjärnan – ett brott enligt dåtida tysk lag – så hade vederbörande klassats som brottsling enligt nu rådande kriminologiska teorier.

Folkmord inget brott?

Jerzy Sarnecki  skriver i förordet till 2009 års upplaga av hans Introduktion till kriminologi att han inte förstår hur han i tidigare upplagor kunna underlåta att ta upp de värsta brotten av alla, nämligen folkmord och andra brott mot mänskligheten. Kanske för att de enligt kriminologisk teori inte var brott när de begicks, utan ”blev” det först post factum genom antagandet av grundvalarna för Nürnbergrättegångarna efter krigets slut?

Att 25-öringen fortfarande inte trillat hela vägen ned indikeras av den helt rättspositivistiska tonen i det avsnitt om folkmord som till sist tillförts boken, liksom av den av Sarnecki uttryckta oförståelsen (!) inför att mänskliga rättigheter, demokrati och allas lika värde angetts som vägledande för kriminologin framöver vid en internationell konferens 2007 (a a, s 19). Vi har alla en död vinkel, men kriminologin tycks stå i sin.

Substantiell definition av brott

Det behöver naturligtvis inte vara på det sättet. Den klassiska och kristna tradition av rättsfilosofi som genom århundradena, inte minst genom den romerska och kanoniska rätten, format grundvalarna för den västerländska rättsstaten, och insikten om varje människans naturliga mänskliga rättigheter, har i själva verket sedan länge tillhandahållit en substantiell beskrivning av vad ett brott är, grundad i ontologiska, antropologiska och moraliska realiteter, nämligen:

Ett brott är en överlagd, avsiktlig, fritt vald handling som på ett eller annat sätt skadar en annan människa eller grupp av människor och därigenom kränker hennes eller deras naturliga rättigheter.

Samband mellan etik och juridik

Brottsliga handlingar bör kriminaliseras och bestraffas därför att de är brottsliga. De blir inte brottsliga genom kriminaliseringen, och de upphör inte att vara brott om de legaliseras. Och är handlingarna inte brottsliga till sin egenart så blir de inte brottsliga även om lagstiftaren förbjuder dem.

Att påpeka detta är inte att sammanblanda etik och juridik, utan att slå vakt om det autentiska samband mellan dessa storheter som måste finnas om vi vill slå vakt om, snarare än överge, respekten för vars och ens naturliga mänskliga rättigheter och rättvisan människor emellan.

Denna insikt ger oss möjlighet att identifiera och motverka verkliga brott även där dessa ännu inte kriminaliserats i positiv lag, eller av någon anledning avkriminaliserats. Och den ger oss möjlighet att identifiera och avkriminalisera handlingar som inte är, och kanske aldrig varit, brottsliga.

Om kriminologin tog till sig av dessa insikter skulle den kunna tas på allvar som ett viktig forskningsfält för förståelsen av brottsligheten, för motverkandet av den och för värnandet av de rättsstatliga principerna. Men först då. För ur brottsoffrets – det potentiella eller faktiska – perspektiv så är det första och viktigaste man kan begära av kriminologin att den erkänner att brott faktiskt finns i verkligheten.

Lars F Eklund

Om Lars F Eklund

avatar
Lars F Eklund är fil lic, tidigare kommunalråd och sakkunnig i statsrådsberedningen, samt medverkande i flera statliga utredningar. Skriver mest om etiska, rättsliga, politiska och kulturella frågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.