Nättidning utgiven av föreningen Människovärde

Hem / Featured / Det färgglada mörkret – del 1

Det färgglada mörkret – del 1

Detta är en artikelserie utifrån en rapport utgiven av Claphaminstitutet (Rapport 1:2017) om en granskning av innehållet i Stockholm Pride och dess konsekvenser för folkhälsan. Rapportförfattarna är Bengt Malmgren, läkare med psykiatri som specialitet. Therése Ewert , lärare, teol kand och samtalsterapeut samt Lars-Göran Sundberg, fil dr i teologi med inriktning  själavård/religionspsykologi.

Bakgrund

Den rörelse som gett upphov till Stockholm Pride och andra liknande arrangemang förkunnar sitt ursprung i upplopp efter en polisrazzia mot gaybaren Stonewall i New York 1969.1 Efter detta började demonstrationer hållas på flera platser i USA, dock under mer lösa former. 1981 skapades en amerikansk paraplyorganisation för Pridemarscher, som 1985 omformades till en internationell organisation. 1992 inleddes det ambulerande arrangemanget Europride, som varje år hålls i någon europeisk storstad. I år 2018 är turen kommen till Stockholm.

I spåren efter Stonewallupploppen radikaliseras även den tidigare undanskymda svenska organisationen RFSL. 1971 hölls demonstrationer under parollen ”Gay Power” i Örebro, men de aktiva demonstrationerna tystnade därefter under ett flertal år. Parallellt växte inom den radikala vänsterrörelsen fram grupperingar för homosexuella män och kvinnor. Den politiska aktivismen gjorde att medlemmarna blev alltmer vana vid politiskt påverkansarbete, och 1977 anordnade RFSL Stockholm, RFSU, Lesbisk Front och Homosexuella Socialister ”Homosexuella frigörelsedagen” i Stockholm, ett arrangemang med demonstration och kringarrangemang som skulle bli årligen återkommande och med tiden utvecklas till det som idag är Stockholm Pride.

1978 skapade gayaktivisten Gilbert Baker också den första regnbågsflaggan, som snart blev en vanlig symbol i Pridesammanhang. Hans avsikt var inte – så som ofta hävdas – att flaggan främst skulle vara en symbol för alla människors lika värde. Målet var istället att skapa en tydlig symbol just för gayrörelsen: ”We are a people, a tribe if you will. And flags are about proclaiming power, so it’s very appropriate.”2

Under 1980- och 1990-talet hade Homosexuella frigörelsedagarna ett mer avgränsat fokus enbart på homosexualitet, men från 1998, då Europride arrangerades i Stockholm breddades anslaget till de grupper som av arrangörerna benämns hbtq: homo- och bisexuella, trans- och queerpersoner, och till en allt starkare normkritisk agenda. Det senaste decenniet har antalet Pridearrangemang ökat starkt, och sådana  hålls numera i omkring 50 städer årligen.

Ett av de mest iögonenfallande inslagen i Stockholm Pride är det så kallade ”kinkykvarteret” som erbjuder praktiker av mer explicit sexuell och starkt normbrytande natur, ofta med våldsamma och sadistiska inslag. Här återfinns också flera av de situationer som i denna undersökning framstår som mest problematiska ur folkhälsosynpunkt.

Stockholm Pride vänder sig till alla de undergrupper som ingår i paraplybegreppet hbt – en beteckning som idag normalt kompletterats med tillägget q som i queer. Detta tillägg är på flera sätt problematiskt, då det ställer en ideologisk hållning som starkt ifrågasätter normer, kön och andra fasta ramar parallellt med förkortningar som uttrycker personlig läggning och identitet. I denna rapport kommer vi därför i normalfallet att använda begreppet hbt, förutom när andra begrepp används i källorna.

Den arrangerande föreningen Stockholm Pride beskriver idag att de ”arbetar för att stärka hbtq-personers livssituation och rättigheter, föreningens strävan är att synliggöra heteronormen och hbtq-personer i samhället i stort.”3 Vad utmärker då detta arbete och denna strävan i ett större sammanhang? Sociologen Magnus Wennerhag beskriver Priderörelsen som en del av samma mönster som andra sociala proteströrelser – en rörelse med strävan efter samhällsförändring, ”genom påverkan av beslutsfattare eller genom att man förändrar samhällets allmänna värderingar”, ett arbete som tar lång tid och ”präglas av aktivisters trägna arbete med att kampanja för sina idéer och vinna allierade bland mer mäktiga och inflytelserika samhällsaktörer som exempelvis politiska partier, etablerade organisationer och myndigheter”.4 Just kopplingen att vinna allierade bland politiker, myndigheter och liknande organisationer är något som tydligt utmärker Stockholm Pride. Detta gäller dels genom det stora inslaget av politiker som själva går i det demonstrationståg som är avsett att påverka politiker, men också genom att stora statliga myndigheter står som medarrangörer, och måste därmed betraktas som medavsändare till det samlade innehållet under Prideveckan.

 

1 Sakuppgifter i denna bakgrundsteckning är där inte annat anges hämtade ur Magnus Wennerhag (2017) ”Pride anländer till Sverige: En resa i två etapper” i Filip Wijkström, Marta Reuter & Abbas Emami (red.), Civilsamhället i det transnationella rummet (s 35-61). Stockholm: European Civil Society Press http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1076912/FULLTEXT01.pdf.
2 Ana Swanson “How the rainbow became the symbol of gay pride” The Independent 30 juni 2015 https://www.independent.co.uk/news/world/americas/how-the-rainbow-became-the-symbol-of-gay-pride-10356350.html
3 Stockholm Prides officiella webbplats, http://www.stockholmpride.org/foreningen/om/
4 Wennerhag, s 37

 

Bengt Malmgren, läkare med psykiatri som specialitet
Therése Ewert , lärare, teol kand och samtalsterapeut
Lars-Göran Sundberg, fil dr i teologi med inriktning  själavård/religionspsykologi

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om Redaktion Liv och Rätt

avatar