Hem / 2012 / Dödshjälp – eller hjälp att leva?

Dödshjälp – eller hjälp att leva?

”Om läkaren tar sig friheten att i sitt arbete överväga huruvida ett liv har värde eller inte, är konsekvenserna obegränsade och läkaren blir den farligaste mannen i landet.”

Dr Christoph Hufeland (1762-1836)

 

Dödshjälp eller livshjälp? Debatten om dödshjälp präglas ofta om en komplicerad syn på barmhärtighet och medkänsla, och hur den bäst bör ta sig uttryck. (Foto: Shutterstock)

Med jämna mellanrum kommer dödshjälpsdebatten upp till ytan. Många gånger handlar det om personliga historier som återberättas i medierna: kanske en svårt sjuk och funktionsnedsatt människa som inte ser någon mening i ett fortsatt liv, som vill avsluta det medan han eller hon har kontroll över tillvaron men som behöver hjälp att göra det. Vanligen framställs i dessa sammanhang den svenska lagen som förbjuder dödshjälp som rigid och obarmhärtig. ”Autonomi” och ”värdighet” är ord som ofta används.

Det låter vettigt, och okänslig vore man väl om man inte försökte sätta sig in i dessa ofta förtvivlade människors situation. Men att tillåta dödshjälp, eller assisterat självmord, är att ge befogenheter åt vården som den sedan urminnes tider alltid har avhänt sig.

Komplicerat möte

”Ibland bota, ofta lindra, alltid trösta” är en kraftigt förkortad version av den hippokratiska eden som har varit läkarskråets ledstjärna sedan tidernas början. Det är också den attityd som man som patient kan förvänta sig i mötet med vården. Men om jag själv, eller i förlängningen någon annan, ska avgöra om vården varken ska bota, lindra eller trösta, utan aktivt döda – då blir patientens möte med vården mycket mer komplicerat.

I Nederländerna där dödshjälp sedan ett antal år är tillåtet, är det alltfler äldre som oroar sig för att de ska berövas livet mot sin vilja. I Belgien visar färsk statistik att 32 procent av alla fall av dödshjälp har skett utan patientens uttryckliga begäran eller medgivande. Oroande signaler på en praxis som gått långt utöver vad lagstiftarna möjligen tänkte från början, hörs ifrån alla länder som legaliserat dödshjälp.

Billig “behandling”

Det går att föreställa sig den oro som äldre, kroniskt sjuka eller svårt funktionsnedsatta känner inför en sådan utveckling. För ganska snart konstaterar man också att dödshjälp naturligtvis är en mycket billigare ”behandling” än fortsatt vård och stöd. Många känner sig kanske tvungna att begära dödshjälp. Och det är inte så konstigt – ingen tycker om att ligga andra till last. För vi har lärt oss att det svaga och utsatta inte kan ge oss lika mycket tillbaka; vi tror att det inte finns en mening i ett liv som inte blev som vi hade tänkt oss det; vi tänker oss att vissa liv är värda att levas, men inte andra.

När vägen mot dödshjälp anträds, ser många en ljus och ogrumlad horisont strax framför sig. Men det kan också bero på att det stupar en avgrund alldeles bakom synranden.

Människovärdet i stöpsleven

Medkänsla måste vara utgångspunkten för alla som möter människor som lider svårt och som lever mitt i ett ifrågasättande av sin egen existens. Men man måste också kunna begära samma sak tillbaka. För om en människa visserligen kan tänka sig att dö med hjälp av en annans aktiva handling, så ska ändå denna ”andre” leva vidare med vetskapen om att ha ändat en annans liv.

”Men vårdpersonal ska väl inte kunna tvingas att utföra dödshjälp!” invänder dödshjälpsförespråkarna. Nej, men det sade man om abort också. I dag kan knappast någon svensk utbilda sig till barnmorska eller gynekolog utan att tvingas utföra abort. Detta ändrades på något tiotal år i Sverige. Tror någon att det blir någon skillnad i fråga om dödshjälp?

I stöpsleven ligger inget annat än människovärdet. Det är inte avhängigt av om vi behöver hjälp att gå på toaletten, om vi matas med sond eller måste vändas för att slippa liggsår. Det handlar om att vi har rätt till en kärleksfull och värdig behandling, från vårt första ömkliga inträde i livet, till vårt sista andetag. När människor börjar våga tro att de kommer att få just detta, klingar också kraven på dödshjälp allt svagare.

Maria K Andersson

Om Maria K Andersson

avatar
Maria Andersson är frilansskribent, författare och fil kand i kommunikationsvetenskap.