Nättidning utgiven av föreningen Människovärde

Hem / Featured / Dödshjälp lättar ingen sorg

Dödshjälp lättar ingen sorg

”Vad får oss att tro att vår visdom … är så mycket djupare nu än hos någon tidigare generation, så att vi nu vill erbjuda dödshjälp, precis i samma tid då vi har större förmåga att lindra smärta än någonsin tidigare?” Foto: Liv&Rätt:s bildbank

I oktober berättade Läkartidningen att WMA, World Medical Association, ännu en gång tagit starkt avstånd från läkarassisterat självmord och argumenten som de för fram är tydliga: ”Omedelbar konflikt med läkares etiska skyldigheter mot sina patienter”, samt ”risken för att utsatta människor råkar illa ut” (Lakartidningen.se 2017-10-27). Samtidigt röjer kulturella verk som behandlar frågan stora framgångar, inte minst Jojo Moyes uppmärksammade bok ”Livet efter dig”, och läsaren uppfattar frågan som en human väg ut ur ett inhumant lidande.

När slutsatserna mellan WMA och många svenskar skiljer sig så radikalt åt, så behöver vi vara tydliga med vad frågan egentligen handlar om. Innebär dödshjälp att livet ska avslutas på alla som är svårt sjuka? Naturligtvis inte. Sjukdomen är alltså inte den avgörande faktorn – det är personens önskan om att få dö som är avgörande. Dödshjälp riktar sig med andra ord inte till de svårt sjuka, utan till de självmordsbenägna.

Och självmordsbenägen, eller suicidal, kan man vara av många olika anledningar. Svår fysisk sjukdom eller svår fysisk smärta är kanske den anledning som vi enklast kan identifiera oss med, men anledningarna kan vara många. Själsliga sår och psykiska sjukdomar kan göra precis lika ont, och därför är självmord en av de vanligaste dödsorsakerna i vårt land.

Vanligtvis ser man en självmordsbenägen person som någon i desperat behov av medicinsk och psykologisk vård. Det ses som hedervärt att vilja hjälpa dem att komma ur sin önskan att dö. Skulle vi då hantera situationen annorlunda, bara för att personen utöver sina suicidala tankar dessutom råkar vara sjuk? Ska vi recensera patienters depression, för att avgöra om just deras sort kvalificerar för dödshjälp? Ska vi sluta kämpa för suicidala människors liv, bara för att deras kropp är skadad?

Nej. Vi ska ju inte det. Vi kan inte låta en sjukdom förminska en människas värde så till den grad att vi slutar hjälpa, och bara ger upp.

Australiens tidigare premiärminister Tony Abbott uttryckte sig träffsäkert om detta: ”Vad får oss att tro att vår visdom och vår förståelse är så mycket djupare nu än hos någon tidigare generation, så att vi nu vill erbjuda dödshjälp, precis i samma tid då vi har större förmåga att lindra smärta än någonsin tidigare?” Det är en intressant fråga. Hur kan vi vara säkra på att våra gamla och sjuka, som så ofta känner att de mest är till besvär, inte kommer känna sig pressad att välja en väg som de innerst inne inte vill? Svaret på den frågan är enkelt – vi kan aldrig vara säkra.

Det vi med säkerhet kan säga är att nya regler inte kommer lätta på någon sorg. De kommer inte torka några tårar. De kommer bara skapa ett system där människor som lider av depression inte får den vård de behöver. Istället kommer man sätta kniven i handen på självmordsbenägna tonåringar. Vårt land är större än så. Vi tröstar, och när det inte är möjligt så finns vi i alla fall där. Inte med en väg ut, utan med en väg igenom. Vi finns där för dem, genom allt.

Jens Charlieson, ambassadör föreningen Människovärde

Om Jens Charlieson

avatar
Skribent och författare. Ambassadör för Människovärde.