Nättidning utgiven av föreningen Människovärde

Hem / Featured / Fostersyn i svensk rätt – del 29

Fostersyn i svensk rätt – del 29

Detta är del 29 i en artikelserie om människosyn, fostersyn och människovärde baserad på Jan Persellis avhandling Fostersyn i svensk rätt, utgiven vid filosofiska fakulteten vid Linköpings universitet 1998. Avhandlingen har tre syften. Första syftet är att utreda fostrets status i svensk rätt. Andra syftet är att bidra till diskussionen om människosyn, fostersyn och människovärde som dessa kommer till uttryck i vår juridiska vardag. Tredje syftet är att bidra till framtida större enhetlighet vad gäller lagstiftning som berör den tidiga människan (det befruktade ägget, blastemet och fostret).

 

Begravningslagen och begravningsförordningen

Begravningslagen430 (BL) och begravningsförordningen431 (BF) berör fostrets status i och med att man enligt dem förfar med det spontan eller legalaborterade fostret på ett i lagen reglerat sätt.

De tidigare bestämmelserna om begravningsverksamheten fanns i jordfästningslagen432 från 1957, i gravrättslagen433 och i begravningskungörelsen434 från 1963. En ändring i begravningskungörelsen435 infördes 1982 som innebär att gravsättning eller eldbegängelse av död-född som avlidit före 28 havandeskapsveckan skall få ske. Denna ändring har följt med i förändringarna av begravningsverksamheten allt sedan dess, och jag får anledning att återkomma till detta senare.

Låt mig först ge ett exempel på en utländsk konflikt relaterad till begravningar och foster:

I amerikansk dagspress kunde man 1987 läsa om hur en federal domare i Minneapolis, Judge David Doty, ifrågasatte en av Minnesotas lagar som stadgade att missfall och foster som var aborterade skulle avyttras såväl värdigt som hygieniskt. Genom att upphöja fostren till samma status som en person har, eller som den en (död) mänsklig kropp har, så kan denna lag komma i konflikt med  kvinnans rätt till abort, menade Doty. Frågan om bortskaffande av döda foster blev en tvistefråga efter att ett antal fosterdelar hade upptäckts i en sopcontainer utanför en abortklinik av antiabortaktivister.

Fostersyn i begravningsförfattningarna

Gränsen mellan lag och förordning (och kungörelse436) är som tidigare nämnts komplicerat att redogöra för, men en grundtanke är att rätts-regler som gäller enskilda individer skall ges i lag medan offentlig-rättsliga föreskrifter ges som förordningar. Ett exempel på detta är alltså begravningslagen som reglerar den dödes och hans efterlevandes rättigheter och skyldigheter, och begravningsförordningen som föreskriver olika myndigheters göranden och låtanden. BL innehåller 9 kapitel och ett stort antal paragrafer. De kapitel och paragrafer som jag funnit på något sätt berör fostret är 2 kapitlet som handlar om begravningsplatser och 5 kapitlet som handlar om gravsättning och kremering. Det är dock inte alldeles lätt att se hur dessa författningar är tillämpliga vad gäller fostret. En paragraf i BL har ofta en direkt motsvarighet i BF, med en korresponderande bestämmelse, men inte heller när man läser båda dessa författningar inser man genast att de också gäller fostret. För att sambandet med foster ska bli klart måste man vända sig till andra källor. En av avsikterna i det följande är att visa hur besvärligt det är att komma åt synen på fostret, och det föranleder mig att citera ofta. I en del av citaten är det tekniska språket värt en viss begrundan. Här kommer alltså »svart på vitt» 2 kap. 5 § i BL:

5 § För varje allmän begravningsplats skall upprättas en gravkarta och föras gravbok eller gravregister enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Dessa »föreskrifter som meddelas av regeringen» hittar man i BF 5 §, som korrelerar till BL 2 kap. 5 §. I BF 5 § regleras alltså i detalj vilka uppgifter som ska ingå i begravningsregistret, och i 6 § anges vilka uppgifter gravboken eller gravregistret skall innehålla om gravlundar:

5 § I gravboken eller gravregistret skall för varje belagd eller upplåten gravplats

anges

1 nummer enligt gravkartan,
2 namn, personnummer och adress på den eller dem som gravplatsen har upplåtits, överlåtits eller gått över till,
3 tiden för upplåtelsen,
4 namn och personnummer på den som har gravsatts inom gravplatsen samt dödsdag och hemort vid dödsfallet,
5 datum för gravsättning samt stoftets eller askans läge inom gravplatsen, och
6 datum när gravplatsen har återlämnats, förverkats eller på något annat sätt upphört.

Äldre gravplatser och gravar anges därvid så fullständigt som möjligt.

6§ I fråga om en minneslund skall gravboken eller gravregistret innehålla uppgifter om

1 namn och personnummer på den som gravsatts inom minneslunden samt dödsdag och hemort vid dödsfallet, och
2 datum för gravsättning.

Hur detta kan handla om fostret är fortfarande svårt att se. När man vill nå de bakomliggande skälen till en lag vänder man sig till dess förarbeten, vanligen en SOU, en proposition och ett utskottsbetänkande vilka finns samlade i »riksdagstrycket», men detta gäller inte förordningarna, som ju beslutas av regeringen. I just detta fall, i förhållandet mellan BL och BF, så finns det emellertid en upplysande bok, Handbok i begravning av Kenny Carlsson437 och Robert Schött som för-klarar hur vi ska tolka paragraferna. Någon rättskälla är denna bok egentligen inte, men den måste ändå bedömas som vägledande för tolk-ningen av både lagen och förordningen. Vi kan alltså hos Carlsson och Schött läsa om hur paragraferna 5 och 6 i BF ska tolkas:

När det gäller gravsättning av dödfödda som har avlidit före utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan finns inte alltid de uppgifter som skall antecknas i gravboken eller gravregistret. Det ligger i sakens natur att avsteg då måste få göras från bestämmelserna i BF om vad gravboken eller gravregistret skall innehålla.438

Hur kommer det sig att inte alltid de uppgifter som skall antecknas i gravboken eller gravregistret är tillgängliga? Det framkommer inte heller i lagens förarbeten. Jo, det är relaterat till de rutiner som gäller i samband med aborter och dödfödda. Dessa rutiner regleras dels av bestämmelser i Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS 1990:8) Socialstyrelsens allmänna råd rörande omhändertagande av foster i samband med abort, dels av Svenska kyrkans förvaltningsnämnd. I Rapport 1990:2 Om handhavandet av dödfödda foster redovisas hanteringen av foster som avlidit före utgången av 28:e havandeskapsveckan. Låt oss först titta på Socialstyrelsens allmänna råd:

Nedan anges mer detaljerat hur omhändertagandet av dödfödda foster bör gå till. Lokala avvikelser kan bli aktuella, t.ex. vid de sjukhus som saknar egen patologavdelning. Socialstyrelsen förutsätter, att lämpliga blanketter utarbetas lokalt, varvid blanketter i bilaga 1-3 kan användas som exempel.

1. Fostret översänds från kvinnokliniken/motsvarande till patologavdelningen/motsvarande tillsammans med den ifyllda blanketten

»Läkarintyg till patologavdelningen/motsvarande för omhändertagande av foster enligt begravningslagstiftningen och SOSFS 1990:8» (bilaga 1). Önskas patologisk anatomisk undersökning (PAD) bifogas en sådan remiss. Åtgärden antecknas i kvinnans journal. På patologavdelningen tilldelas fostret ett löpnummer, som även antecknas på läkarintyget. Detta arkiveras på patologavdelningen.

Saknas identifierbara fosterdelar kan samma förfarande som vid tidigaborter tillämpas.

2. Fostret förvaras på patologavdelningen under lämplig tid som kan variera. Kvinnan (paret) har då möjlighet att framföra särskilda önskemål beträffande omhändertagandet av fostret.

3. I samband med transport till kyrkogårdsförvaltningens krematorium ifylls och bifogas varje foster blanketten »Läkarintyg till kyrkogårdsförvaltningen för anonymt omhändertagande av foster enligt begravningslagstiftningen och SOSFS 1990:8» (bilaga 2). Uppgifterna är härvid avidentifierade.

 4. Om kvinnan (paret) uttalar särskilda önskemål beträffande det vidare omhändertagandet av fostret noteras detta på läkarintyget från kvinnokliniken (bilaga 1). Patologavdelningen tillser därefter att dessa önskemål noteras även på det särskilda läkarintyg som i dessa fall (istället för läkarintyget enligt bilaga 2) skickas till kyrkogårdsförvaltningen (bilaga 3). För att få sådana särskilda önskemål uppfyllda kan kvinnans personuppgifter behöva anges på läkarintyget till kyrkogårdsförvaltningen (se även 7 nedan).

 5. Transporten av foster till krematorium sker på det sätt som respektive sjukhus/sjukvårdshuvudman träffat överenskommelse med kyrkogårdsförvaltning om.

 6. På läkarintyget från kvinnokliniken till patologavdelningen (bilaga 1) antecknas datum för transport till kyrkogårdsförvaltningens krematorium.

 7. Kyrkogårdsförvaltningen tillser, att fostret kremeras och askan jordas eller sprids anonymt. Möjlighet finns till kremering jämte gravsättning i egen grav, alternativt jordbegravning i egen grav om kvinnan (paret) så önskar. Framförs sådana önskemål upphör anonymiteten och blanketten »Läkarintyg till kyrkogårdsförvaltning för omhändertagande av foster enligt begravningslagstiftningen och SOSFS 1990:8» (bilaga 3) fylls i. Blanketterna (bilaga 2 och 3) arkiveras hos kyrkogårdsförvaltningen.439

 Som vi ser här i 3 § ska en blankett ifyllas och bifogas. De uppgifter som enligt BF § 5, avsnitt 5 skall anges i gravboken eller gravregistret: dvs. namn och personnummer på den som har gravsatts inom gravplatsen samt dödsdag och hemort vid dödsfallet, och i 6 § avsnitt 1: att namn och personnummer på den som gravsatts inom minneslunden samt dödsdag och hemort vid dödsfallet skall anges, är förstås omöjliga att uppge när inget namn och personnummer finns. Hur sker då överföringen till kyrkogårdsförvaltningen enligt den 5:e paragrafen? Personalen på kyrkogårdsförvaltningen kontrollerar att emballagets märkning stämmer med intyget från patologavdelningen och verkställer kremationen. Dagen för kremationen anges på intyget. Efter kremationen sker gravsättning i minneslund om inte kvinnan eller paret har andra önskemål. I gravboken sker en notering med samma nummerbeteckning som använts på emballaget och i intyget, och kyrkogårdsförvaltningen arkiverar intyget. Handläggningsordningen kommer här:

Handläggningsordning om handhavandet av dödfödda foster

1 Intyg skickas från sjukhusets patologavdelning – eller motsvarande – till

kyrkogårdsförvaltningen.

2 Sjukhuset svarar för tillverkningen av emballage som godkänts av kyrkogårdsförvaltningen.

3 Sjukhuset svarar för transport till krematoriet.

4 Kyrkogårdsförvaltningen kontrollerar märkningen på emballaget vars beteckning är i löpande nummer årsvis.

5 Kyrkogårdsförvaltningen kontrollerar att intygets beteckning är densamma som på emballaget.

6 Kremationen äger rum och gravsättningen sker i minneslund om inte sjukhuset meddelat annorlunda genom påteckning på intyget.

7 Registrering av åtgärderna sker i gravbok med samma beteckning som använts på emballage och intyg.

8 Kyrkogårdsförvaltningen arkiverar intyget. 440

Ovanstående handlade om 2 kapitlet i BL, låt oss nu se hur fostret berörs »svart på vitt» i det 5 kapitlet som handlar om gravsättning och kremering. Det är återigen svårt att se att det rör sig om foster. Uttrycket »i vissa fall» är väsentligt.

9 § Stoft får inte kremeras eller gravsättas utan att ett sådant intyg som avses i 4 kap 10 § har lämnats till krematoriemyndigheten eller den som förvaltar begravningsplatsen.

Regeringen får meddela föreskrifter om att kremering eller gravsättning i vissa fall får ske även utan ett sådant intyg.441

Det viktiga här, i detta sammanhang, är alltså det andra stycket som börjar med »Regeringen». Det finns alltså undantag från bestämmelsen om intyg. Går vi då till BF hittar vi i paragraferna 23, 27 och 28 mer explicita beskrivningar:

23 § En dödfödd som avlidit före utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan får gravsättas eller kremeras utan intyg för gravsättning eller kremering, om ett krematoriemyndigheten.

27 § När stoftet efter en avliden har kremerats eller när askan eller stoftet har gravsatts på en begravningsplats i Sverige, skall krematoriemyndigheten eller den som förvaltar begravningsplatsen genast meddela det till pastorsämbetet.

Till meddelandet från krematoriemyndigheten skall fogas ett utdrag ur kremationsjournalen.

Första och andra stycket gäller dock inte i fall som avses i 23 §.

28 § När aska lämnas ut för att gravsättas på en begravningsplats i Sverige, skall krematoriemyndigheten genast sända ett utdrag ur kremationsjournalen om den avlidne till den som förvaltar begravningsplatsen. Ett sådant utdrag skall också genast  sändas till den myndighet som skall förvara askan enligt 5 kap. 13 § begravningslagen (1990:1144).

I fall som avses i 23 § skall i stället det där nämnda läkarintyget sändas.442

Diskussion om fostersynen i begravningsbestämmelserna

 En sammanfattning av fostersynen i begravningsbestämmelserna är att den är undanglidande, svår att få fatt på. Det är först när man kommer ner på handfasta handläggningsordningar som fostrets status blottläggs.

Genom motioner till riksdagen och skrivelser till regeringen väcktes frågan om en eller flera ändringar av begravningslagstiftningen. Chefen för civildepartementet tillsatte en särskild arbetsgrupp med uppdrag att se över lagstiftningen. Ändrade förutsättningar för begravningsverksamheten motiverade att en utredning tillsattes vid Civildepartementet, Begravningslag, SOU 1987:16. Dessa ändrade förhållanden var sådana saker, sägs det i utredningen, som att familjebildningen ändrats, och att den ökande frekvensen av flera äktenskap eller andra samlevnadsformer medfört att det inte är lika naturligt vem av de efterlevande som skall ombesörja begravningen och att nya seder och etiska värderingar har vunnit insteg i landet. Kremeringsfrekvensen har ökat från ca 25% för landet som helhet, till ca 50-60%, och i de större orterna uppgår den till hela 90%. Vad gäller synen på fostret framkommer inga direkta åsikter. Ändå kan man säga att dessa saker som berör ändrade familjeförhållanden, etc, också indirekt berör synen på fostret.

I Regeringens proposition 1990/91:10 med förslag till begravningslag hänvisas vad gäller fostrets status endast till att enligt lagförslaget 5 kap. 5 § ska regeringen i vissa fall få meddela föreskrifter443 om att kremering eller gravsättning får ske utan intyg för gravsättning enligt 4 kap. 10 § enligt samma förslag. Reglerna för dödsfallsanmälan och dödsbevis (som uppdelas på två handlingar, ett dödsbevis och ett intyg om dödsorsaken) skall enligt propositionen återfinnas i lagen och inte som tidigare i begravningskungörelsen och folkbokföringslagstiftningen. Undantaget, eller ett av undantagen, är alltså dödfödda foster. Det sägs således ingenting explicit om fostret, och de problem som rör hanteringen av dödfödda foster diskuteras inte.

I allt väsentligt stöder konstitutionsutskottet, 1990/91:KU14, Begravningslag, regeringens proposition vad gäller synen på fostret. Att frågor som rör fostrets status är ett område som hör hemma i förordningar snarare än i lagen anses självklart. Man skjuter frågan ifrån sig.

I Socialstyrelsens allmänna råd rörande omhändertagande av foster efter abort, SOSFS 1990:8 redogörs för att dödfödda foster, liksom delar av vävnad från människa, har betraktats som biologiskt material och hanterats i enlighet med riktlinjerna inom socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1987:7) om hantering av riskavfall inom hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen menar att detta av många har uppfattats som stötande, vilket har aktualiserat behovet av förändrade rutiner för omhänder-tagande av foster efter abort. Vissa sjukhus hade redan tidigare försökt skapa rutiner, som innebar ett värdigare omhändertagande av foster. Genom ändring i begravningskungörelsen 1982 öppnades dessutom möjlighet att begrava foster, som avlidit före utgången av 28:e graviditetsveckan. Socialstyrelsen tillsammans med Landstingsförbundet sände 1989 ut en enkät till 93 akutsjukhus för att kartlägga förhållandena. Vid 16 sjukhus hade man infört rutinen att samtliga foster, legalaborter såväl som spontanaborter kremerades i kyr-kogårdsförvaltningens krematorium, och jordningen skedde anonymt. Vid ca 30 av sjukhusen utfördes endast tidigaborter, t.o.m. 12:e graviditetsveckan eller bedrevs ingen abortverksamhet. Ytterligare flera sjukhus uppgav att de inom kort skulle övergå till sådana rutiner. Socialstyrelsen tillsatte en arbetsgrupp som utkom med förslag till rutiner för omhändertagande av foster både efter tidigaborter och senaborter:

Rutiner för omhändertagande av foster efter tidigaborter (t.o.m. vecka 12)

Socialstyrelsen anser inte, att det finns anledning att ändra på de rutiner som hittills använts vid tidigaborter. Abortmaterial från sådana spontana och legala aborter som inträffar t.o.m. utgången av 12:e graviditetsveckan bör således omhändertas i enlighet med socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1987:7 med ändring 1990:13) om hantering av riskavfall inom hälso- och sjukvården. /…/ Om fosterdelar kan identifieras kan dock samma förfarande som vid senaborter tillämpas (se nedan). I de fall det framställs önskemål om ett särskilt förfarande bör möjlighet härtill finnas. Även i sådana fall bör samma rutiner som vid senaborter tillämpas.

Rutiner för omhändertagande av foster efter senaborter (vecka 13 t.o.m. 28)

Stor hänsyn måste tas till den enskilda kvinnans (parets) situation och önskemål. Vid flertalet legala senaborter finns det ingen anledning att diskutera sjukhusets rutiner för omhändertagande av foster med kvinnan (paret). Vid många spontana och vissa legala senaborter kan det dock finnas ett behov att med kvinnan (paret) diskutera omhändertagandet av fostret. Detta behov torde öka ju senare i graviditeten aborten äger rum. Det ankommer på berörd sjukvårdspersonal (oftast kurator) att bedöma om och när det är lämpligt att informera om sjukhusets rutiner för omhändertagande av foster. Härvid bör kvinnan (paret) också få tillfälle att uttrycka särskilda önskemål, vilka kan ersätta eller komplettera de vanliga rutinerna.444

I kapitlet om folkbokföringen ovan diskuterades dessa saker närmare, men sammanfattningsvis gäller att när ett foster nått ett visst stadium av utveckling är det rättsligt att betrakta som ett barn. Med barn förstås nyfödd som efter födelsen andats eller visat annat livstecken, och dödfödd som avlidit efter utgången av 28:e havandeskapsveckan.445

I betänkandet av transplantationsutredningen, Aborterade foster m.m.446 tas denna fråga om ovanstående rutiner upp och man säger om socialstyrelsens allmänna råd:447

Våra förslag ansluter i allt väsentligt till socialstyrelsens allmänna råd i ämnet. Liksom socialstyrelsen anser vi att ett foster som dött efter utgången av den 12:e graviditetsveckan alltid skall tas om hand i särskild ordning för kremering, varefter askan efter fostret skall jordas eller spridas anonymt.448

Särskilt socialstyrelsens allmänna råd orsakade en del debatt i fackpressen när de kom. Det ansågs att socialstyrelsens riktlinjer var stötande och stigmatiserande för de kvinnor som genomfört abort. Det ansågs också innebära en »symbolisk kriminalisering» av den personal och de kvinnor som genomför abort att »ge legalt aborterade foster samma status som avlidna personer» (Löfgren m. fl.449). Fostret betraktas alltså fortfarande som biologiskt riskavfall om det aborteras före graviditetsvecka 12, alltså som en bit vävnad. En reflektion som infinner sig är att det verkar som om uppmärksamheten mer fokuseras till kvinnans situation snarare än till omsorgen om fostrets värdighet.

I samband med överläggningarna om det framtida förhållandet mellan staten och Svenska kyrkan har begravningsverksamheten utretts. Enligt de författningsförslag som utredningen presenterat i SOU 1997:42, Staten och trossamfunden. Begravningsverksamheten så ändras inte synen på fostret.

430 Begravningslagen (1990:1144) Ändrad 1991:873.
431 Begravningsförordningen (1990:1147) Ändrad 1991:802.
432 Lag om jordfästning (1957:585).
433 Lag om gravrätt m.m. (1963:537).
434 K.K. Kungörelse om begravningsplatser och gravar m.m. (begravningskungörelse) 1963:540, ändrad 1982:519 (en avgörande förändring vad gäller fostersynen).
435 Förordning om ändring i begravningskungörelsen (1963:540), SFS 1982:519, § 23a.
436 Före 1974 års regeringsform var ’kungörelse’ benämning på en författning som hade beslutats av regeringen, formellt sett kungen.
437 Hovrättsassessor Kenny Carlsson har deltagit i arbetet med begravningslagen.
438 Carlson, Kenny, Schött, Robert, Handbok i begravning, Allmänna förlaget, Stockholm, 1991, s 79.
439 SOSFS 1990:8, s 3-4.
440 »Om handhavandet av dödfödda foster», Rapport 1990:2, Svenska kyrkans förvaltningsnämnd.
441 BL 5 kap. 9 §. Enligt det författningsförslag som finns i SOU 1997:42 ändras inte det andra avsnittet som börjar med »Regeringen». Se s 26.
442 BF §§ 23, 27 och 28. Lagen ändrad 1991, och ordet »pastorsämbetet» i § 23 byttes ut mot ordet »skattemyndigheten».
443 I begravningsförordningen.
444 SOSFS 1990:8  s 3-4
445 Folkbokföringsförordning, SFS 1967:198-99, Folkbokföringslag, SFS 1991:481. Fostret »förvandlas» till ett barn om det visar livstecken efter förlossningen, även om det föds före 28 graviditetsveckan, som är den gräns som nämns i Lag 1991:481, § 24.
446 SOU 1991:42.
447 SOSFS 1990:8
448 SOU 1991:42 s 13.
449 Löfgren, Mats, m.fl., »Abortlagen ifrågasätts genom nya rutiner för omhändertagande av fos-ter efter abort», Läkartidningen, 1-2, 1991, s 10-13, Nordgren, Malin, »Nya abortregler kriminaliserar läkare», DN, 910415, Haverdahl, Anna-Lena, Strid om begravning av aborterade foster, SvD, 900112.

 

Jan Perselli doktorerade 1998 vid Linköpings universitet på avhandlingen ”Fostersyn i svensk rätt”

 

 

Om Jan Perselli

avatar