Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / 2013 / Hon fick armen söndertrasad – och friskförklarades

Hon fick armen söndertrasad – och friskförklarades

Kamphunden slet sönder Py Eriksson arm från handleden till armbågen. (Foto: Bitte Assarmo)

Kamphunden slet sönder Py Eriksson arm från handleden till armbågen. (Foto: Bitte Assarmo)

Py Eriksson har alltid älskat djur. Så mycket att hon inte vill se något djur fara illa. När hon en dag blev erbjuden att ta hand om en vanskött pitbullterrier – en så kallad kamphund – tvekade hon inte. Hon var säker på att det enda hunden behövde var kärlek och omtanke.

När Py Eriksson, som då bodde i Malmö, fick erbjudande om att ta hand om en hund som farit illa tvekade hon inte. Py Eriksson älskar djur och var säker på att hon skulle kunna ta hand om hunden, trots att det var en så kallad kamphund och trots att den varit mycket vanskött i sitt tidigare hem. Och till en början såg det ut som om hon skulle få rätt.

– Vi hade fin kontakt, Buster och jag, berättar hon. Han var verkligen en underbar hund på många sätt och han älskade att sträcka ut på långa promenader i skog och mark.

Men det visade sig snart att hunden blivit så illa vanskött att han fått men av det. Han var aggressiv mot andra hanhundar och gjorde ofta utfall mot både människor och djur när de var ute och promenerade.  Till sist bestämde sig Py Eriksson för att låta avliva Buster. Det skar i hjärtat men hon insåg att hon inte skulle klara av honom – att han helt enkelt var för skadad av sin tidigare ägare.

En kväll, bara några dagar innan Py Eriksson hade fått tid hos veterinären, var de ute och gick. Och plötsligt hände något med hunden.  Den gick till attack mot sin matte, och högg henne så illa i vänstra armen att hon fördes i ilfart till universitetssjukhuset i Malmö. Där opererade man i 30 timmar för att rädda hennes arm.

– Det var rena turen att jag fick behålla armen, förklarar hon. Armbågsbenet var av, alla mjukdelar från handleden och upp till armbågen söndertrasade. Böjmusklerna och sträckmusklerna var förstörda och det enda som var intakt var senorna.

Efter operationen hölls Py Eriksson nedsövd i en vecka. Sedan blev hon kvar på sjukhuset i tre månader, på grund av infektionsrisken. Operationssåret lades om flera gånger om dagen, och hon fick intravenöst penicillin. När hon till sist blev utskriven var hela hennes liv förändrat. Py Eriksson, som jobbat inom restaurangbranschen och dessutom hade ett nytt jobb som arbetsledare på gång, blev sjukskriven på heltid medan hon gick på sjukgymnastik och olika former av behandling.

Idag bor Py Eriksson i Karlskoga. Hennes vänstra arm har förblivit obrukbar, och efter alla operationer hon gått igenom ser den ut som ett lapptäcke av hud och muskler.

– Det fanns helt enkelt inte tid att sy ihop särskilt snyggt, säger hon. Och resten av kroppen ser ungefär likadan ut. Man har till exempel plockat muskelvävnad från stora ryggmuskeln, hud från fötter och ben…

Skenan hjälper till att sträcka ut fingrarna. (Foto: Bitte Assarmo)

Skenan hjälper till att sträcka ut fingrarna. (Foto: Bitte Assarmo)

Hon tillägger:

– Jag är inte det minsta utseendefixerad. Men det är klart att det här påverkar mig. Jag går till exempel i långärmat hela somrarna. Och det skulle aldrig falla mig in att ta på mig en baddräkt och visa mig på stranden!

Men hundbettet har visat sig få ytterligare konsekvenser. 2008 blev Py Eriksson nämligen friskskriven och utförsäkrad.

– När jag flyttade från Malmö till Karlskoga överlämnade Försäkringskassan i Malmö över mina journaler till Försäkringskassan i Karlskoga.

Försäkringskassan i Malmö skrev:

”Kommer att ha fortsatta besvär och funktionshinder. Arbetslivsinriktat rehab bör initieras av FK i Karlskoga”.

Brevet är daterat den 31 oktober 2008 och när Py Eriksson inte hade hört något från Försäkringskassan under början av november tog hon själv kontakt. Vid flera tillfällen anmälde hon sig i receptionen och förklarade sitt ärende och varje gång fick hon till svar att en handläggare skulle höra av sig. Men det dröjde nästan ett halvår innan hon blev tilldelad en handläggare på Försäkringskassan i Karlskoga, och då var det knappt två veckor kvar på hennes sjukskrivning. Någon rehabiliteringsplan hade ännu inte påbörjats. Och Py hade heller inte fått någon bedömning av sin arbetsförmåga från den ansvarige läkaren på Universitetssjukhuset i Örebro, USÖ.

-Läkaren som hade hand om mitt fall ville istället att jag skulle be min handläggare på Försäkringskassan att ringa till honom.

Py Eriksson vägrar se sig själv som ett offer, trots alla svårigheter. (Foto: Bitte Assarmo)

Py Eriksson vägrar se sig själv som ett offer, trots alla svårigheter. (Foto: Bitte Assarmo)

Av handläggaren på Försäkringskassan fick Py Eriksson veta att det var högst ovanligt, och egentligen mot reglerna; Försäkringskassan hade inte tid att ringa runt och söka läkare. Men dagen därpå ringde handläggaren ändå upp Py Eriksson och berättade att hon fått tag i hennes läkare.

 -Hon sa till mig att läkaren hade sagt till henne att jag var en ”rejäl kvinna” som lätt skulle kunna arbeta med en arm, förklarar Py men tillägger att hon inte är helt säker på att samtalet ens ägt rum:

-Det låter inte klokt att en läkare på USÖ skulle ha kunnat säga så, menar hon, men man vet ju aldrig.

En tid senare – efter att Py Erikssons sjukskrivning gått ut – kom till sist ett intyg från handkirurgen på USÖ. Där föreslog läkaren sjukersättning. Men då hade Försäkringskassan redan utförsäkrat Py Eriksson och skickat henne vidare till Arbetsförmedlingen.

-Jag var ju frisk, enligt deras bedömningar, förklarar hon.

Men den åsikten delade inte Arbetsförmedlingen – som skickade Py Eriksson tillbaka till Försäkringskassan.

– På Arbetsförmedlingen ville de ju veta hur stor min arbetsförmåga var. Men det visste jag inte själv, eftersom jag inte fått någon bedömning!

 Försäkringskassan förklarade dock att hon inte längre var aktuell.

-Jag var inte kund där längre, ler hon snett.

Och eftersom Py Eriksson varken platsade hos Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen fanns till sist bara ett alternativ kvar. Hon fick söka försörjningsstöd hos Socialtjänsten.

– Inte för att jag inte vill arbeta, säger hon, utan för att jag inte kan. Jag har ingen aning om hur mycket jag klarar av, eller hur mycket jag kan belasta armarna! Det känns lite märkligt för mig, som arbetat ända sedan jag gick ur grundskolan…

På socialkontoret har Py Eriksson blivit bemött med stor förståelse och respekt. Och även om det är stor skillnad att leva på en lön, som hon alltid gjort tidigare, och på ett socialbidrag vägrar hon känna sig som ett offer.

– Jag är mest arg över att Försäkringskassan inte har gjort det de ska, förklarar hon. De påstår att det finns en rehabiliteringskedja men jag har inte fått ta del av den. Och nu är det för sent, eftersom jag är ”frisk”.

Men verkligheten är en annan än den Försäkringskassan beskrivit. För Py Eriksson är långtifrån frisk. Hennes vänstra arm är fortfarande obrukbar och fingrarna sträcks ut med hjälp av en skena. Det enda finger som är rörligt är långfingret, och hon har ingen aning om ifall hon någonsin kommer att bli bättre.

Kärleken till hundar är fortfarande lika stor och labradoren Putte är mattes ögonsten. (Foto: Bitte Assarmo)

Kärleken till hundar är fortfarande lika stor och labradoren Putte är mattes ögonsten. (Foto: Bitte Assarmo)

2011 drabbades hon också av karpaltunnelsyndrom i höger arm, något som kan uppstå när det blir ett tryck på mediananusnerven i karpaltunneln i handleden. Symtomen är stickningar och domningar, och det kändes som om handen hela tiden sov. Syndromet i sig är inte farligt, men gjorde Py Eriksson närmast invalidiserad eftersom hon inte kunde använda högerhanden. Till sist krävdes en operation för att Py skulle få tillbaka funktionerna i högerarmen.

Trots allt som hänt utstrålar Py Eriksson ändå hopp och framtidstro. Hon har en medfödd positiv livssyn och skrattar ofta medan hon berättar sin historia.

– Jag är inte den som deppar ihop, ler hon. Och så har jag ju Putte… Hade inte olyckan hänt hade jag inte haft honom!

Putte är en svart labrador och mattes ögonsten. För kärleken till hundar har inte bleknat på grund av olyckan. I Py Erikssons värld finns det inga dåliga hundar – bara dåliga hundägare!

Bitte Assarmo

 

Om Bitte Assarmo

avatar
Fri skribent med hjärtat till vänster, som brinner för rättvisa och människovärde. Bor i idyllisk femtiotalsförort söder om Stockholm men har rötterna i Bergslagens mäktiga granskogar.