Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / 2013 / Malmö efter Reepalu – en stad man inte vill bo i

Malmö efter Reepalu – en stad man inte vill bo i

När Ilmar Reepalu nu lämnar som Malmös starke man, kommer han att lovordas för Öresundsbron och Turning Torso. Själv kommer jag att minnas honom som mannen som förvandlade Malmö till en stad med skottlossningar och mord på öppen gata, skriver författaren. (Foto: Wikimedia Commons)

När Ilmar Reepalu nu lämnar som Malmös starke man, kommer han att lovordas för Öresundsbron och Turning Torso. Själv kommer jag att minnas honom som mannen som förvandlade Malmö till en stad med skottlossningar och mord på öppen gata, skriver författaren. (Foto: Wikimedia Commons)

Länge var Malmö en arbetarstad – gjuten i betong. Sossarna styrde jämt och uppförde sig som maktfullkomliga pampar. Kockumskranen stod som en grindvakt i hamnen symbolen för en stad som aldrig tänkte ändra sig.

Detta var min bild av Malmö när jag i slutet av 1980-talet flyttade hit. Jag kom från det betydligt mondänare Helsingborg där ingen kunde begripa varför jag flyttade till det trista Malmö trots att det var där jag jobbade. En stad full av ”bombhål” (tomter där hus rivits och inga nya byggts), symboliserat av Bombhål nr 1 precis vid infarten till staden.

Efter ett par skiften vid makten (Moderaterna styrde Malmö 1985-1988 och 1991-1994) kom en ny evighetsmaskin till sosse 1994 till makten – Ilmar Reepalu. Men till skillnad från sina föregångare var han modern. Han förvandlade Malmö från deprimerad arbetarstad utan arbeten, till en modern och bildad stad.

Åtminstone var det vad vi trodde, vi som åter började rösta S i kommunalvalet.

Under Reepalus tid har Malmö fått Öresundsbron, Malmö högskola och Turning Torso. Staden har växt så det knakat och när vi passerade 300 000 invånare i mars 2011 firades detta med tårta och Fair Trade-kaffe på Stortorget och tal av den ”starke mannen”, Ilmar Reepalu.

Men vad var det som firades? Är det alltid bra att en stad får fler invånare? Eller är detta i själva verket Malmös stora problem?

Sedan 1995 när Reepalu tog över rodret har stora delar av Malmös befolkning bytts ut. Svenska familjer lämnar staden för de lugnare och mera välskötta kranskommunerna och invandrade familjer fyller Rosengård, Fosie, Hyllie och de andra bostadsområdena från Miljonprogrammets dagar. Redan 2006 skrev Sydsvenskan om en enkät gjord av Malmö stad, där utflyttade Malmöbor fått svara på varför de lämnade stan. Enligt tidningen löd den typiska kommentaren så här:

”Att invandrarna ökat så kraftigt är en av anledningarna till flytten. Vi känner otrygghet i Malmö.”

Men detta ledde inte till någon eftertanke hos Reepalus gäng, invandrarnas antal har bara fortsatt öka. 1995 var 25 procent av Malmös befolkning av utländsk härkomst, en siffra som sedan dess ökat för varje år och nådde 2012 upp till 41 procent. Och då ska man veta att statistiken bara räknar Malmöbor som är födda i utlandet eller vars båda föräldrar är födda i utlandet. Om vi skulle räkna in de många som har en svensk och en utländsk förälder skulle siffran stiga ännu mer.

I absoluta tal hade Malmö 60 269 invånare med utländsk bakgrund 1995. I dag har den siffran mer än fördubblats – 123 531 personer. Om vi bara räknar dem som faktiskt är födda i utlandet (och inte deras barn), så utgjorde dessa 20 procent av befolkningen 1995 och nu hela 31 procent.

Visst är danskarna en stor grupp, men de har sällan problem att försörja sig eller acklimatisera sig. De senaste åren har utflyttning till Danmark varit större än inflyttningen därifrån. För övrigt ser listan över land och antal personer därifrån ut så här:

1. Irak                                                                      9 930

2. Danmark                                                           8 972

3. Jugoslavien                                                      8 426

4. Polen                                                                   7 053

5. Bosnien-Hercegovina                                  5 969

6. Libanon                                                              3 780

7. Iran                                                                      3 375

8. Turkiet                                                               2 110

9. Ungern                                                               2 038

10. Rumänien                                                       2 014

11. Afghanistan                                                    1 988

12. Tyskland                                                         1 808

13. Finland                                                             1 663

14. Somalia                                                            1 551

15. Chile                                                                   1 386

I Malmö finns nu några av Sveriges socialt mest utsatta områden. Vi har bland de lägsta snittinkomsterna i Sverige och flest antal bidragsberoende hushåll. Bland  de sämsta skolresultaten, en bottennotering vad gäller skattebas per invånare och andel förvärvsarbetande i befolkningen – utan direkta statsanslag skulle Malmö ha varit bankrutt för länge sedan.

Visst har Ilmar Reepalu med jämna mellanrum uppmanat regeringen att slopa  Ebo (lagen som ger asylsökande rätt att bosätta sig var de vill) som har lett till att Rosengård är kraftigt överbefolkat, men vad nyttar det när han å andra sidan bjuder på tårta för att fira att strömmen av asylsökande har lett till att vi numera är över 300 000 i denna stad?

När Sifo lät svenska folket lista sina favoritkommuner 2011 fanns två kommuner i botten – Malmö och Södertälje – som just har det gemensamt att stadens befolkning under de senaste 20 åren till stor del bytts ut. Och när tidningen Fokus rankar var det är bäst att bo och att ha familj, hamnar Malmö alltid på bottenplats.

När Ilmar Reepalu nu lämnar som Malmös starke man, kommer han att lovordas för Öresundsbron, Turning Torso och Malmö högskola. Själv kommer jag att minnas honom som mannen som förvandlade Malmö till en Mellanöstern-liknande stad med skottlossningar och mord på öppen gata och burkor och niqaber som ett allt vanligare inslag i stadsbilden. En stad jag inte längre känner mig trygg i och inte längre vill bo i.

Ingrid Carlqvist

Om Redaktion Liv och Rätt

avatar