Nättidning utgiven av föreningen Människovärde

Hem / Featured / Människohandel för sexuella ändamål – Ur ett kritiskt genusperspektiv – del 5

Människohandel för sexuella ändamål – Ur ett kritiskt genusperspektiv – del 5

Detta är del 5 i en artikelserie om människohandel för sexuella ändamål – ur ett kritiskt genusperspektiv- av Linn Åström, som är jurist med inriktning på mänskliga rättigheter.

EU och FN arbetar för att hitta en gränsöverskridande brottsbekämpning av människohandel bl.a. genom polisiärt samarbete i Europol. Foto: istockphoto.com

EU och FN arbetar för att hitta en gränsöverskridande brottsbekämpning av människohandel bl.a. genom polisiärt samarbete i Europol. Foto: istockphoto.com

I denna del skall vi titta på människohandel för sexuella ändamål i internationell rätt och se på hur FN, EU och Europarådet arbetar för att bekämpa människohandeln.

FN motarbetar människohandel genom att först ta fram avtal/konventioner som länder kan ansluta sig till och därmed binda sig att följa principerna i konventionen. Det andra som FN gör för att bekämpa detta är att utarbeta program med konkreta åtgärder som måste användas för att kraven i konventionen ska bli verklighet. Länder kan sedan bidra med resurser eller ansluta sig för att bekämpa människohandel i sitt land. FN jobbar även som en informationskanal genom att uppmärksamma problemet bl.a. genom att ta fram fakta och föreslå  åtgärder.

FN har utsett en rapportör på området som kallas ”Special rapporteur on trafficking in persons, especially in woman and children”. The Global Programme against Trafficking in Human Beings har utarbetats av FNs center för internationellt brottsförebyggande (CICP) i samarbete med FN:s institut för interregional juridisk forskning (UNICRI). Programmet lanserades i mars 1999 och syftar till att hjälpa medlemsländerna att bekämpa människohandel. Generalförsamlingen antog år 2000 Förenta Nationernas konvention mot transnationell organiserad brottslighet samt tre protokoll knutna till den. Ett av dessa protokoll handlar om att förebygga, motverka, och straffa handel med människor, särskilt kvinnor och barn. Det ingår dessutom i FNs millenniedeklaration att som   mål intensifiera kampen mot transnationell brottslighet i alla dess former, t ex handel med människor.

EU har i liket med FN arbetat för att hitta en gränsöverskridande brottsbekämpning av människohandel bl.a. genom polisiärt samarbete i Europol. I EU jobbas det även för att ta fram en lagstiftning för att kunna bekämpa denna typ av verksamheten. I EUs rättighetsstadga finns ett uttryckligt förbud mot människohandel och är ett av de brott som EU prioriterar i sitt arbete mot organiserad brottlighet. Det finns även ett rambeslut inom EU som infördes för att få ett internationellt samarbete för att motverka människohandel. Det antogs 2011 och kallas även för trafficking direktivet. Det innehåller minimiregler om brottsrekvisit och påföljder för människohandel. Direktivet anger minimum straff för människohandel och binder länder att skydda och ge stöd till offer och förebygga människohandel.

Europarådet har i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna reglerat de olika rättigheterna och människohandel kan bland annat kategoriseras i artikel 4, förbud mot slaveri och tvångsarbete. Människohandel och trafficking behandlas specifikt i Europarådets konvention om bekämpande av människohandel (Warszawa 16 maj 2005) som Sverige skrev på 12 maj 2005 och sedan ratificerade den 20 maj 2010.

I Europadomstolen slogs det fast i målet Rantsev v. Cyprus and Russia, att slaveri och trafficking av människor i dess natur var riktat till ett utnyttjande som baserade sig på utövande  av makt gentemot offret och rätten till ägandeskap. Det hotade människor, i likhet med handelsvaror, att säljas och köpas och sättas i tvångsarbete. Handeln innebar nära övervakning, våld och hot. Domstolen slog därför fast att trafficking var förbjudet enligt artikel 4 EKMR. Domstolen slog även fast att Cypern inte uppfyllt sin positiva skyldighet enligt artikel 4. Dels genom att inte erbjuda ett tillfredställande rättsligt system och dels genom polisens bristande utförande att skydda dottern från trafficking trots det omständigheter som givit misstanke om att flickan varit offer för trafficking. Detsamma gällde Ryssland som även dem dömdes för brott mot artikel 4 EKMR. Detta p.g.a. att de misslyckats utreda var dottern blivit rekryterad och att identifiera de inblandade och dess metoder. Slutligen har även Cypern begått brott mot artikel 2 (rätt till liv) som resulterade i Cyperns misslyckande att utreda dotterns död.

I ett annat fall M. and Others v. Italy and Bulgaria ansåg domstolen att den Italienska myndigheten inte utrett fallet tillräckligt för att ta reda på om den minderåriga flickan vid upprepade tillfällen slagits och våldtagits i huset där hon hölls. Domstolen ansåg där att det skett ett brott mot artikel 3, förbud mot omänsklig behandling.

Som vi kan se i de ovan nämnda fallen kan människohandel utdömas från olika artiklar men röra sig om samma typ av handlingar. Danelius tar i sin bok upp att begreppet omänsklig behandling eller förnedrande behandling inte definierats i de internationella överenskommelserna men han anser att det skulle vara svårt att se att detta inte skulle vara fallet vid människohandeln. I dessa fall från domstolen dömer domstolen både utifrån artikel 3 om tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling och artikel 4 slaveri och tvångsarbete. Han anser dock att det inte är otroligt att även andra artiklar kan bli tillämpliga i liknande fall.

Linn Åström, jurist med inriktning på mänskliga rättigheter

Om Redaktion Liv och Rätt

avatar