Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / 2012 / Migrationsverket – vår nya husförhörsmyndighet?

Migrationsverket – vår nya husförhörsmyndighet?

Det är löjligt att Migrationsverket ska avgöra en människas tro och övertygelse genom frågor som hämtade ur forna tiders husförhör. Förståelsen och respekten för vår grundlagsstadgade religionsfrihet måste upp på agendan. (”Husförhör”. Målning av Anders Montan, 1879, via Wikimedia Commons)

De kristna kvinnorna Amireh och Zeinab är tillbaka i Sverige efter en resa som så när hade kunnat sluta i galgen i Iran, med benägen hjälp av svensk polis och Sveriges nya husförhörsmyndighet: Migrationsverket.

Efter ett förhör om kvinnornas kunskaper i kristen tro, avgjorde nämligen en utredare på Migrationsverket att de inte kunde vara genuint kristna. Varför? De svarade inte rätt på hur många av Jesu lärjungar som var hans närmaste. Det svaret satt däremot Migrationsverket inne med, vilket torde vara en religionshistorisk sensation.

Det löjliga i att en tjänsteman på ett statligt verk ska avgöra den kristna övertygelsen hos en annan person genom sådana här frågor, åskådliggjordes mycket tydligt i en ledare i Dagen häromveckan, där Elisabeth Sandlund drog en parallell till forna tiders husförhör.

På den tiden hölls husförhör för att bland annat kontrollera hur hemtama människor var i katekesen. Kunde man svara redligt på Martin Luthers ”Vad är det?” så förklarades man vara en god kristen och slapp anmärkningar i husförhörslängden.

Men, som Sandlund påpekar, även om svaren på kyrkoherdens frågor blev ett epic failure så innebar det i inga händelser dödsstraff.

Mer än hundra år efter husförhörens avskaffande, har nu Migrationsverket tagit över rollen som husförhörsledare. Nu är det meningen att en tjänsteman, som många gånger inte har djupare kunskaper i kristen tro än pigan Lina i Katthult, ska träda in i kyrkoherdens roll och på grundval av denna djupa teologiska bildning avgöra andra människors tro och hjärtas övertygelse.

Det är orimligt att religiös tillhörighet, som utgör ett grundläggande asylskäl om det förekommer förföljelse i hemlandet, ska avgöras på detta sätt. Migrationsverket har fått stark kritik för sitt sätt att hantera religionsfrågor, och Amirehs och Zeinabs ärende borde vara en väckarklocka för förändring.

Men detta sätter också ljus på en grundläggande rättighet som mycket sällan uppmärksammas i Sverige: nämligen religionsfriheten. I ett land som så snabbt har sekulariserats finns sällan någon större förståelse för människors tro och hur starkt den präglar deras liv. De flesta konflikter i andra länder som har sin grund i religionsmotsättningar förklaras i politisk-ekonomiska termer, ofta för att journalister och andra bedömare själva har ganska grunda kunskaper i ämnet.

Vi upprörs också med rätta över fall som Pela och Fadime, som mördades för att de själva ville välja vem de skulle leva med. Men var finns upprördheten när människor hotas till livet eller mördas för att de själva velat välja vem de ska tro på?

Det mest ironiska är när företrädare för Migrationsverket hävdar att det är ofarligt för en kristen konvertit att åka tillbaka till exempelvis Iran eller Afghanistan: ”Man behöver ju inte vara offentlig med sin tro”.

Nej, i Sverige anses det nästintill opassande att tala högt om sin tro. Men det är inte det saken handlar om. I religionsfrihetsbegreppet ingår att man fritt ska få visa sin tro, hävda den och till och med sprida den. Det står tydligt utsagt i såväl FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som Europakonventionen att religionsfriheten innefattar ”frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.” (Europakonventionen artikel 9, motsvarar artikel 18 i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna).

regeringens hemsida om mänskliga rättigheter skriver man också att ”diskriminering på grund av bland annat religion är en mycket högt prioriterad fråga för regeringen.” Här har regeringen en angelägen uppgift att kommunicera sin ståndpunkt med Migrationsverket.

Hur ska man då reda ut om religionstillhörigheten är ett asylskäl eller inte? Tänk om varenda kotte kallar sig kristen bara för att få uppehållstillstånd?

Men uppriktigheten i en människas omvändelse är faktiskt inte Migrationsverkets sak att avgöra. Verket kan på grundval av sin utlandskunskap exempelvis avgöra hur hemlandets myndigheter och civilsamhälle agerar mot konvertiter eller religiösa minoriteter. En läkare kan avgöra om personen i fråga är i fysiskt skick för att klara en avvisning. Rimligtvis borde en motsvarande expert i religiösa frågor avgöra graden av en människas tro eller omvändelse, vilket exempelvis pastor Ingemar Olsson föreslår i Liv&Rätts intervju denna vecka.

Dessutom borde det vara självklart att den tolk som tjänstgör vid samtalen själv ska ha kunskaper och åtminstone fördomsfrihet i ämnet. Att, som flera gånger skett, exempelvis låta en bekännande muslim tolka ett samtal med en kristen konvertit om dennes omvändelse, skapar en mycket osäker situation där det kan bli omöjligt för den asylsökande att tala öppenhjärtigt.

Religionsfriheten är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, och ska vara lika självklar för såväl buddhister och hinduer som muslimer och kristna. Men med tanke på att 90 procent av dem som dödas för sin tro i världen i dag är kristna, så borde uppmärksamheten och kunskapen om detta problem uppgraderas rejält både under myndighetsutövning och i det offentliga samtalet. Att vara kristen handlar inte om att sälla sig till en populär åsikt eller trendig idé  – i många länder handlar trostillhörigheten om liv och död och om en människas allra innersta övertygelse och identitet.

När får vi exempelvis se Sveriges partiledare gå med i Jesusmarschen för att visa sitt stöd för religionsfriheten och världens förföljda kristna? Eller är det bara sista dagarna i juli man orkar stå upp för förtryckta minoriteter?

Maria K Andersson

Om Maria K Andersson

avatar
Maria Andersson är frilansskribent, författare och fil kand i kommunikationsvetenskap.