Hem / 2013 / Mustafa- & Waberi-affärerna visar på partiernas förfall

Mustafa- & Waberi-affärerna visar på partiernas förfall

Folkstyret måste återvitaliseras för att hindra det moraliska förfallet inom politiken. En viktig åtgärd är att avveckla det skattefinansierade partistödet, att lagstifta om att politiska partier därutöver måste visa upp vilka som bidrar finansiellt till verksamheten och att politiker skall lyda under samma anställningsvillkor som de kollektivanställdas.

Jag skrev för några månader sedan på Etikkollegiets blogg att de av folkrörelser framburna idépartierna som varit ryggraden i den svenska demokratin har förvandlats till skattefinansierade yrkesföreningar för politiker och ombudsmän som ofta är födda in i denna krets. Föga anade jag då, hur snart jag skulle påminnas om detta fenomen som jag menar urholkar demokratin. Skandalen med Socialdemokraternas S inval av ordföranden för den politiska organisationen Islamistiska Förbundet i partistyrelsen och Nya Moderaternas M inval av en medlem och tidigare ordförande i samma politiska organisation på en riksdagsplats, bekräftar den utveckling som jag pekat på. Båda partierna låter sig representeras av personer som företräder helt andra grundläggande politiska värderingar i centrala frågor, än de man går till val på. Detta har de senaste veckorna dokumenterats i ett antal artiklar nu senast av  Dilsa Demirbag-Sten i DN. Med andra ord ett ohederligt och oetiskt agerande från landets två främsta partier, enbart i syfte att vidga sin maktbas.

Det moraliska förfallet för partierna tog sin början den dag de tröttnade på att finansiera sin verksamhet via stödjande medlemmar som lojalt betalade sin medlemsavgift. Det var bekvämare att låta skattebetalarna stå för fiolerna. Riksdagens partier beslutade då att ta skattemedel och betala ut ett partistöd till sig själva.  Till en början rörde det sig givetvis om mer blygsamma belopp, men när politikerna såg hur lätt det var att ta skattebetalarnas pengar, har bidragen vuxit ut och står nu för finansieringen av merparten av partiernas verksamhet. I kölvattnet har politikerna även fjärmat sig från folket genom att bevilja sig själva utomordentligt generösa anställningsvillkor som inte existerar någon annanstans på arbetsmarknaden i övrigt.

Idag är medlemmarnas bidrag till partiernas intäkter betydelselösa tre procent och därmed har partiernas intresse att locka fler medlemmar försvunnit. Det avspeglas i snabbt sjunkande medlemstal. På sextiotalet var tjugo av hundra väljare med i något parti, idag är det tre av hundra som är med och flykten har inte avstannat. Bara Sverigedemokraterna SD har fortfarande en folkrörelseprägel med stigande medlemstillströmning.

Idag lägger politikerna beslag på 1,2 miljarder skattekronor varje år till sina egna organisationer. Bidragen försvaras med att de skulle vara bra för demokratin. Jag menar att det är exakt tvärt om. Partibidragen är demokratins dödgrävare. Den tydligaste effekten är att man tappar den folkliga förankringen när man inte är tvungen att engagera den politiskt intresserade allmänheten. Partierna är inte längre de folkrörelser de en gång var. De har förvandlats till intresseföreningar för människor som valt politik som försörjning och för personer som representerar olika särintressen såsom fackföreningar och vissa s.k. ideella organisationer.

De som fortfarande är partimedlemmar finns i olika nätverk av personer med varierande grad av ambition att försörja sig helt eller delvis på politiska och fackliga uppdrag. Man hittar de aktiva i den typ av kompisgäng som Peter Wolodarski nyligen beskrev i en krönika i DN om Folkpartiet. Liknande gäng finns i nästan alla partier, ofta är det fler gäng i varje parti som internt strider om makten. Vi har nyligen bevittnat en sådan kamp inom det döende Centerpartiet. Mustafa-skandalen har på nytt utlöst en sådan kamp inom S, det s.k. Rosornaskrig. Ofta går gängtillhörigheten i arv från föräldrar till barn. Framlidne Anders Isacsson gav dessa människor ett namn i boken ”Den politiska adeln”. Människor som bara engagerar sig politiskt av ideella skäl för att kunna vara med och påverka partiernas program är ofta inte önskvärda, de är opålitliga och riskerar bara att rubba de etablerade maktsfärernas cirklar. Jag har egen erfarenhet.

För de politiska ”adelsfamiljerna” handlar det numer om att blint jaga röstboskap i konkurrens med de andra gängen. Detta är förklaringen till att partierna struntar i sin folkliga förankring och sina idéer. Istället prioriterar man rekrytering av kändisar och folk som representerar någon populär organisation. Dessa personers ideologiska hemvist är mindre betydelsefull. Det är mot den bakgrunden man skall se S:s och M:s rekrytering av personer från det Islamistiska Förbundet. Vi har även sett hur t.ex. Kristdemokraterna Kd städslat kändisar utan någon som helst förankring i partiet för att locka väljare. Det tydligaste exemplet var när Anders Wijkman med ett förflutet i M och Fp och som ideologiskt stod Mp mycket närmare än Kd, blev invald i EU-parlamentet för Kd. Ett annat exempel är den populära nationalekonomen Anne-Marie Pålsson som M rekryterade inför valet 2002. Trots hennes bevisat höga akademiska kompetens, utnyttjades hon bara för att locka väljare och trycka på rätt röstknapp i riksdagen. Hon har dokumenterat sin frustrerande upplevelse i boken ”Knapptryckarkompaniet”.

En konsekvens av idélösheten och den blinda jakten på röstboskap, är att alla partier mer och mer flockas runt den politiskt korrekta totempålen i mitten, något som hade varit omöjligt med gamla tiders folkrörelsepartier. Väljarnas möjlighet att med valsedeln eller ett partimedlemskap påverka de idéer som styr samhällsutvecklingen har blivit allvarligt urholkad. Det leder till politikerförakt och en frustration över att inte kunna påverka. Enligt Medieakademins förtroendebarometer har väljarnas förtroende för partierna sjunkit till femton procent. Det är ca. hälften av det förtroende som folket har för bankerna trots bankkriser och bonusskandaler. Missnöjet med politiken tar sig uttryck i att missnöjespartier är på frammarsch över hela Europa.

Det värsta som kan hända i den politiska adelns slutna värld är att någon utifrån ur folkdjupet utmanar dem. För svensk del kom först Ny Demokrati, som misslyckades. Nu har vi fått SD som förefaller bättre förberedda. Aversionen mot dem skall nog främst ses mot bakgrund av att de rubbar maktcirklarna. De gamla partierna förklarar visserligen sin motvilja, med att partiet genom sin invandringskritiska politik är främlingsfientligt. Argumentet känns ihåligt när de två största partierna inte ryggar för att låta sig representeras av personer från en antisemitisk politisk organisation. SD skulle nog inte accepterat en ledande person från en sådan organisation i sin partistyrelse eller riksdagsgrupp. Till råga på allt, får nu SD ekonomisk hjälp genom de övriga partiernas försorg via sin beskärda del av det oerhört generösa partistödet. Partistödet biter därmed det politiska etablissemanget i svansen.

Vi måste återvitalisera folkstyret och hindra det moraliska förfallet inom politiken som snabbt sprider sig i hela samhället. Viktiga åtgärder är att tvinga fram en bättre folklig förankring genom att stegvis avveckla det skattefinansierade partistödet, att lagstifta om att politiska partier därutöver måste visa upp vilka som utöver medlemsavgifter, bidrar finansiellt till verksamheten och att politiker skall lyda under samma anställningsvillkor som gäller i kollektivavtalen på arbetsmarknaden i övrigt.

Lars Bern

Artikeln tidigare publicerad på Newsmill den 22 april

Om Redaktion Liv och Rätt

avatar