Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / Featured / Personalismen och naturrätten

Personalismen och naturrätten

Det här är del 2 i en artikelserie om kristdemokratins grundsatser från”Två essäer om kristdemokratisk politisk filosofi”av Lars F Eklund.

Personalismen och naturrätten

Ett ofött barn eller ett spädbarn kan ännu inte tänka rationellt, men kommer i enlighet med sin natur att utveckla denna kapacitet när hon blir stor. Hon utvecklas som person, inte till en person.

1. 2. Vad är då en person?

Människan är naturligtvis i en viss mening en individ, på samma sätt som en enskild älg är en individ, d v s en odelbar, levande varelse. Men hon är mycket mer än så: hon är en person.
Själva ordet person har ett dunkelt förflutet. Begreppet tjänade som benämning på de ansiktsmasker som användes på teatrarna i det gamla Rom. Sin nutida betydelse började det få då teologer och filosofer under de första kristna århundradena använde ordet för att försöka begripliggöra treenigheten – tre personer med samma gudomliga natur eller ”väsen”. Det var den kristne filosofen Boethius som omkring år 500 formulerade den klassiska definitionen på en person: En individuell substans av rationell natur. Detta låter som filosofiskt fikonspråk och motiverar en förklaring av termerna individuell, substans, natur, och rationell.

Med individuell menas här att personen är en och odelbar. Ordet individ kommer från latinet (indivisum) och betyder just odelbar. Individen är odelbar, men också avdelad från andra.  är ingen annan, och ingen del av något annat. När vi hör ordet ”substans” tänker vi oftast på en massa av något slag. Här betyder det något mer precist, nämligen ett ”något/någon” som ”subsisterar”, d v s existerar i sig självt. Detta i motsats till egenskaper (accidenser) som bara existerar hos något annat. Tänk t ex på en svan (en ”substans”) och svanens vithet (en egenskap eller ”accidens”) som bara existerar hos svanen. Eftersom varje mänsklig person är en konkret, i sig själv existerande individ kan ingen annan ersatta henne eller vara just hon – varje person är unik och har därför ett unikt värde.

Begreppet natur har i detta sammanhang mycket lite att göra med ordet natur såsom det förekommer i t ex Naturvårdsverket. Här handlar det i stället om människans väsen – ”det som gör att någon är det hon är” – sett som källa för hennes aktiviteter. Aktivitet skall här förstås i vidast tänkbara bemärkelse, från de mest basala biologiska funktionerna till emotionella, intellektuella och andliga aktiviteter. Den mänskliga personen är ju en helhet av både kropp och själ, materiellt och immateriellt. Detta är viktigt – personalismen avvisar varje dualism, d v s att det skulle finnas en principiell motsatsställning mellan personens kroppsliga och själsliga dimensioner, där det kroppsliga står för det ”onda” och det själsliga för det ”goda”. Likaså avvisas alla rent materialistiska uppfattningar om människan. Människans natur bestämmer förutsättningarna och i en viss mening gränserna för hennes existens och aktiviteter.

Den är densamma hos alla människor i tid och rum. Den ”mänskliga naturen” existerar naturligtvis inte ”fritt svävande” utan bara i ”individuerad form”, d v s hos de konkreta enskilda medlemmarna av människosläktet. Vi känner till den mänskliga naturen genom, eller via, de egenskaper människan har, men hon är inte bara ett knippe egenskaper utan den som har egenskaperna: ett subsisterande helt, ett subjekt. Många missriktade åskådningar har byggts på försök att reducera den mänskliga personen till en eller flera av hennes egenskaper, som sedan får bilda basen för det fortsatta tänkandet.

Att den mänskliga naturen i ovan nämnda mening verkligen existerar är av fundamental betydelse – förnekar man detta har man begrepps- och tankemässigt upplöst människosläktet som sådant. Exempel: En debattör sade vid ett tillfälle att hon inte trodde att det existerade någon mänsklig natur, utan bara att människor hade vissa gemensamma biologiska egenskaper. Observera att hon i samma mening som hon förnekade existensen av en mänsklig natur i själva verket medgav att hon utgick från dess existens: ”Människor hade vissa…” De gemensamma biologiska egenskaperna söker hon i en kategori varelser som hon redan identifierat innan hon börjar söka de biologiska egenskaper hon menar är det enda vi människor har gemensamt och som utgör grunden för kategorin ”människor”…

Skadeverkningarna av sådant tänkande begränsas naturligtvis av att den mänskliga naturen i verkligheten fortsätter att existera även sedan den ”avskaffats” vid vissa filosofiska seminarier. Av det faktum att alla människor är av samma mänskliga natur följer att vi alla, oavsett ålder, kön, hudfärg, begåvning o s v har samma människovärde. Den mänskliga personen är till sin natur rationell, d v s förnuftet hör till hennes väsentliga karakteristika. Detta innebär naturligtvis inte att alla enskilda människor vid en given tidpunkt är förnuftiga, d v s förmögna till rationellt och abstrakt tänkande. Exempel: Ett ofött barn eller ett spädbarn kan ännu inte tänka rationellt, men kommer i enlighet med sin natur att utveckla denna kapacitet när hon blir stor. Hon utvecklas som person, inte till en person. Detta har betydelse för t ex de oföddas ställning som rättssubjekt. Detsamma gäller t ex förståndshandikappade. En människa som drabbats av förståndshandikapp kan inte heller tänka rationellt. Men – hos henne är frånvaron av denna förmåga en brist eller, som det heter med ett ”finare” ord, en privation: en frånvaro av något som borde finnas där, så är självfallet inte fallet med t ex en älg. Frånvaron av rationalitet hos älgen är inte avsaknaden av något som borde finnas där. Alla människor, oavsett själsförmögenheter, är alltså personer – däremot är inga älgar personer. Den mänskliga naturen är rationell – så icke älgens. Innan vi lämnar Boethius definition av vad en person är, så skall vi uppmärksamma en viktig distinktion: skillnaden mellan person och personlighet. Att Stina är en person är något hon har gemensamt med alla medlemmar av människosläktet. Stinas personlighet däremot – den individuella karaktär och den begåvning hon utvecklar då hon mognar som person – finns bara hos Stina.

Lars F Eklund, fil lic, tidigare kommunalråd och sakkunnig i statsrådsberedningen, samt medverkande i flera statliga utredningar. Han skriver mest om etiska, rättsliga, politiska och kulturella frågor ur ett idéhistoriskt perspektiv. 

Denna artikelserie har tidigare publicerats  inom ramen för Timbro vetenskap och kultur, och publiceras med tillstånd av Timbro.

Om Lars F Eklund

avatar
Lars F Eklund är fil lic, tidigare kommunalråd och sakkunnig i statsrådsberedningen, samt medverkande i flera statliga utredningar. Skriver mest om etiska, rättsliga, politiska och kulturella frågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.