Nättidning utgiven av föreningen Människovärde

Hem / 2015 / Liv och Rätt: augusti / Personalismen och naturrätten – del 3

Personalismen och naturrätten – del 3

Det här är del 3 i en artikelserie om kristdemokratins grundsatser från”Två essäer om kristdemokratisk politisk filosofi”av Lars F Eklund.

1.3. Personen som etiskt subjekt

Att människan är en till sin natur förnuftig och fri varelse har enorm betydelse. Härigenom är hon ett etiskt subjekt och en etiskt ”kompetent” varelse. Det finns därför alltid en etisk dimension i relationer mellan människor, men aldrig mellan en människa och en sten eller mellan en människa och en makrill.

Att människan är en till sin natur förnuftig och fri varelse har enorm betydelse. Härigenom är
hon ett etiskt subjekt och en etiskt ”kompetent” varelse. Det finns därför alltid en etisk
dimension i relationer mellan människor, men aldrig mellan en människa och en sten eller
mellan en människa och en makrill.

Människan är, som konstaterats, en till sin natur rationell eller förnuftig varelse. Hon är alltså inte styrd av instinkter eller på annat sätt determinerad i, tänkande och handlande. Genom förnuftet kan hon via sina sinnen vinna kunskap, analysera situationer och tänka förutseende, t ex med avseende på olika handlingssätts konsekvenser. Hon har i följd härav en fri vi]ja – en frihet att välja mellan olika handlingsalternativ. Då älgen alltid så att säga ”automatiskt” handlar i enlighet med sin natur, måste människan i sina specifikt mänskliga handlingar, d v s de i förnuftet grundade och avsiktligt valda, själv styra sitt handlande i rätt riktning.

Hon kan handla mot sin natur.

Vi konstaterade ovan att personalismen avvisar varje dualism mellan ”det kroppsliga” och ”det själsliga” – det finns ingen konflikt mellan dem. Däremot finns det en hierarki mellan dem. Bortsett från den typ av aktiviteter vi har gemensamt med djur, t ex reflexer eller hjärtats slag, så måste våra själsförmögenheter, förnuft och vilja, styra de handlingar kroppen utför.

Den som ifrågasätter detta kan ju utan att tänka gå mitt ut i trafiken och se vad som händer. Naturligtvis kan även den vid det här laget uttjatade älgen i bästa fall undvika att bli påkörd. Det beror då på sinnesförnimmelser av t ex strålkastare som den instinktivt registrerar som något farligt, vilket är något helt annat än den förnuftiga personens lugna uppsökande av ett övergångsställe. De aspekter av människans natur vi kallar förnuft och fri vilja är alltså såsom styrande element ”överordnade” andra aspekter – t ex hennes fysiologiska konstitution och känsloliv –  men de är inte ”fristående” i betydelsen avskilda i förhållande till dessa – det vore dualism.

Människans förnuft och frihet måste brukas i enlighet med hennes natur i övrigt, inte mot den. Med förnuftets och viljans hjälp kan vi t ex ordna eller kanalisera vårt känsloliv, i stället för att styras av det, alternativ förneka och förtrycka det, vilket vore lika fel. I det första fallet har vi tappat förnuftets styrsel av viljan och agerar irrationellt, d v s inte i enlighet med vår natur som rationella varelser. I det andra fallet har förnuftets normala styrsel gått över i ett dualistiskt präglat förnekande av att även känslolivet är en integrerad del av vår mänskliga natur. Om vi inte låter förnuftet och den därpå grundande viljan styra i enlighet med vår natur, eller om vi försöker handla mot vår natur i övrigt, riskerar vi att bete oss bokstavligt talat omänskligt. En sådan skyldighet att agera i enlighet med vår natur motsvaras av en rättighet att bemötas i enlighet med vår natur, samt en skyldighet att bemöta andra i enlighet med deras mänskliga natur, d v s helt enkelt att behandla varandra som människor.

Människan kan bara existera på ett sätt värdigt en människa då hon existerar – får existera – i enlighet med sin mänskliga natur. Man kränker en människa om man behandlar henne som ett djur. De villkor som nödvändigtvis måste vara uppfyllda för att människan skall kunna existera i enlighet med sin natur – på något annat sätt kan hon inte existera – utgör basen för hennes naturliga rättigheter. Tillsammans med våra skyldigheter vad avser att respektera och värna andras naturliga rättigheter konstitueras så den s k naturrätten. Naturrätten, vars grundprinciper är universellt giltiga i tid och rum, utgör kärnan för etiken, d v s ”spelreglerna” för mellanmänskliga relationer, och därigenom grunden för en solidaritet som omfattar alla medlemmar av människosläktet. Om detta handlar den andra essän i denna skrift.

Att människan är en till sin natur förnuftig och fri varelse har enorm betydelse. Härigenom är hon ett etiskt subjekt och en etiskt ”kompetent” varelse. Det finns därför alltid en etisk dimension i relationer mellan människor, men aldrig mellan en människa och en sten eller mellan en människa och en makrill. Genom sitt förnuft och sin frihet att välja mellan olika handlingsalternativ är hon också ansvarig för de handlingsalternativ hon faktiskt väljer. Det är anmärkningsvärt att de åskådningar som förnekar människans inre frihet, t ex den marxistiska uppfattning som säger att människan är så betingad av givna ekonomiska villkor eller produktionsförhållanden att hon saknar egentlig frihet, också i realiteten undanröjer hennes personliga ansvar. Det är viktigt att den mänskliga personens värdighet såsom fri och ansvarig måste respekteras som sådan även när detta i enskilda fall kan strida mot hennes omedelbara intressen – t ex när hon i domstol hålls ansvarig för ett brott. Samtidigt är det uppenbart att olika faktorer som inskränker friheten att göra ett förnuftsgrundat och informerat val – låg ålder, förståndshandikapp etc – i motsvarande grad befriar från ansvar. Däremot innebär begränsningar av den s a s ”yttre” handlingsfriheten, såsom begränsade ekonomiska resurser, inte i sig att det etiska ansvaret för ens handlingar undanröjs, däremot kan det ibland reduceras.

Människans ansvar för sina handlingar utgör den personalistiska grunden för den så kallade förvaltarskapstanken. Detta begrepp syftar på ansvaret för hur vi vårdar, brukar och utvecklar kultur- och naturtillgångar, liksom ekonomiska resurser (ekonomi = hushållning). Detta ansvarstagande måste förverkligas i den enskildes liv likaväl som i det civila samhällets gemenskaper, inom det ekonomiska livet och inom politiken. Förvaltarskapstanken innebär att vi människor – som alltid är subjekt – är ansvariga inför våra medmänniskor och inför kommande generationer för handhavandet av olika resurser. Samtidigt åsyftar naturligtvis själva förvaltarskapet endast objekt eller ting, som vi förvaltar åt oss själva och åt andra. Dessa objekt kan vara materiella, t ex kapital och biologisk mångfald, eller immateriella, t ex kunskap.

En av personalismens hörnstenar är att man aldrig kan ”förvalta” personer, vilket vore en mycket allvarlig förväxling av medel med mål. Varje person är ett mål i sig – ett ”självändamål” – aldrig likt tingen ett medel för något annat/någon annan. Personalismen tar kategoriskt avstånd från alla försök att ”förtingliga” människan, att reducera den mänskliga personen till ett medel, ett nyttovärde i någon annans kalkyl. Sådana tendenser finns i många av dagens politiska och nationalekonomiska teorier och döljs ofta av termer som ”produktionsfaktor” och ”humankapital”, även om tendensen numera i regel är mer beslöjad än i de antika samhällen där slavar betraktades som ”talande redskap”. Liknande tendenser finns också i de försök att reducera människan till en kugge i ett ekologiskt system som brukar kallas ekofascism, liksom i de kollektivistiska eller paternalistiska välfärdsmodeller som – ehuru ofta välmenande – innehåller drag av otillbörlig beteendestyrning och berövar de berörda initiativkraft och möjligheter att utöva sitt legitima självbestämmande. Att utöva förvaltarskap är en etisk förpliktelse gentemot våra medmänniskor, men det kan i sig inte utövas gentemot personer. Relationer mellan personer är först som sist alltid etiska.

Lars F Eklund, fil lic, tidigare kommunalråd och sakkunnig i statsrådsberedningen, samt medverkande i flera statliga utredningar. Han skriver mest om etiska, rättsliga, politiska och kulturella frågor ur ett idéhistoriskt perspektiv. 

Denna artikelserie har tidigare publicerats  inom ramen för Timbro vetenskap och kultur, och publiceras med tillstånd av Timbro.

Om Lars F Eklund

avatar
Lars F Eklund är fil lic, tidigare kommunalråd och sakkunnig i statsrådsberedningen, samt medverkande i flera statliga utredningar. Skriver mest om etiska, rättsliga, politiska och kulturella frågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.