Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / Featured / Personalismen och naturrätten – del 4

Personalismen och naturrätten – del 4

Det här är del 4 i en artikelserie om kristdemokratins grundsatser från ”Två essäer om kristdemokratisk politisk filosofi” av Lars F Eklund

1. 4. Den ofullkomliga människan

Varje människa befinner sig i historien, hon har en historia och hon är så att säga själv författare till sitt livs historia och medförfattare till sin tids historia. Foto: Hartwig HKD via CC BY 2.0

Varje människa befinner sig i historien, hon har en historia och hon är så att säga själv författare till sitt livs historia och medförfattare till sin tids historia.
Foto: Hartwig HKD via CC BY 2.0

Personalismen hävdar människans ofullkomlighet. Påståendet kan ibland förefalla så självklart att vi egentligen aldrig resonerar kring vad det innebär, detta att människan är ofullkomlig. Insikt på denna punkt är i själva verket mycket viktigt. För att bättre begripa vad som avses kan vi fundera över om inte människan alltför ofta figurerar i debatten, liksom i politiska och ekonomiska teorier, som något ”fixt och färdigt” – som en abstrakt och statisk idealbild av den oinskränkt autonome (grek. ”autos” – själv, ”nomos” – lag: ”själv sin egen lag”) individen som är ”starkast ensam”, som endast när det passar henne interagerar med andra människor. Denna bild är just en bild – en fiktion.

Vi upplever alla stundligen vår ofullkomlighet och otillräcklighet på olika områden i vårt liv. Vi upplever också vår egen svaghet och sårbarhet. Samtidigt – och detta är en av kärnpunkterna i personalismen – är denna ofullkomlighet inget statiskt tillstånd, utan snarare ett dynamiskt. Vi har tidigare talat om personen som ett självändamål. Att realisera sig, att växa som person och därvid utveckla sin personlighet (det är inte samma sak), att bli ”mer och mer” människa och ”mer och mer” sig själv är enligt personalismen varje människas ”livsuppgift”. Varje människa är unik – just hennes liv kan aldrig ersättas eller upprepas.

Ehuru den mänskliga naturen är densamma i tid och rum är varje enskild person en ”historisk” varelse: hon befinner sig i historien, hon har en historia och hon är så att säga själv författare till sitt livs historia och medförfattare till sin tids historia. Att utvecklas och utveckla sig som person är ett skeende och en uppgift som omfattar personen i alla aspekter av hennes mänskliga natur, t ex fysisk utveckling och mognad, emotionell och intellektuell dito, social och moralisk mognad samt andlig utveckling.

Härvidlag framträder för personen karakteristiska drag. Hon är inte sluten i sig själv utan öppen mot omvärlden och kommunikativ – språket är t ex något karakteristiskt för den mänskliga personen. Hon söker kunskap och sanning om sig själv och världen, och uppträder i samband härmed kritiskt och ifrågasättande, men också konstruktivt och skapande. Hon gestaltar sitt liv och bidrar till att gestalta sin värld. Samtidigt utgör insikten om människans ofullkomlighet en ständig påminnelse: eftersom människan är ofullkomlig kommer de samhällen hon bygger också alltid att vara det. Personalismen är därför mycket kritisk mot dem som utfärdar löften om vackra utopier och jordiska paradis, och den inspirerar samtidigt till tolerans.

När en person gestaltar sitt liv formas hennes personlighet, d v s den karaktär hon antar när hon utvecklar just sina begåvningar. Personlighet är alltså något sekundärt i förhållande till att man är en person. Personer utvecklar personlighet – inte tvärtom. Personligheten är något individuellt. Att söka kunskap är något karakteristiskt för varje person – vilken kunskap man söker och vad man gör med den har mer med personligheten att göra – både som orsak och verkan. Hur man utvecklar sin potential som person bildar förutsättningarna för vilken personlighet man utvecklar.

Personalismen syftar alltså till vars och ens självförverkligande, vilket emellertid uppfattas som något väsentligt djupare än de ytliga, självcentrerade aktiviteter som ofta kallas ”självförverkligande” och som sällan är något annat an ett försök att utveckla sin personlighet utan att utvecklas som person, d v s som förnuftig, fri och därigenom ansvarig varelse. Personalismen syftar till vars och ens självförverkligande. Vi har dock redan ovan – i diskussionen om personens ofullkomlighet, sårbarhet och öppenhet – antytt en annan av personalismens viktiga insikter: Människan förverkligar sig själv – men hon gör det inte själv. Hon gör det i gemenskap med andra.

Lars F Eklund, fil lic, tidigare kommunalråd och sakkunnig i statsrådsberedningen, samt medverkande i flera statliga utredningar. Han skriver mest om etiska, rättsliga, politiska och kulturella frågor ur ett idéhistoriskt perspektiv. 

Denna artikelserie har tidigare publicerats  inom ramen för Timbro vetenskap och kultur, och publiceras med tillstånd av Timbro.

Om Lars F Eklund

avatar
Lars F Eklund är fil lic, tidigare kommunalråd och sakkunnig i statsrådsberedningen, samt medverkande i flera statliga utredningar. Skriver mest om etiska, rättsliga, politiska och kulturella frågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.