Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / Featured / Personalismen och naturrätten – del 5

Personalismen och naturrätten – del 5

Det här är del 5 i en artikelserie om kristdemokratins grundsatser från ”Två essäer om kristdemokratisk politisk filosofi”

1. 5. Människan – en social och politisk varelse

Familjerna bildar i det personalistiska perspektivet samhällets kärna, eftersom det är där vi växer upp och kan tillägna oss dygder som hederlighet, ömsesidigt stöd, respekt för andra, konfliktlösning, arbetsgemenskap etc, vilka är nödvändiga för samhällslivet i övrigt.

Familjerna bildar i det personalistiska perspektivet samhällets kärna, eftersom det är där vi växer upp och kan tillägna oss dygder som hederlighet, ömsesidigt stöd,
respekt för andra, konfliktlösning, arbetsgemenskap etc, vilka är nödvändiga för samhällslivet
i övrigt.

Det är inte gott för människan att vara allena. Den mänskliga personen är en unik individ,  men hon är inte ”sluten” utan öppen mot omvärlden, mot sina medmänniskor. Hon växer som person när hon ger av sig själv. Vi växer tillsammans när vi kompenserar vår ofullkomlighet genom att ge åt varandra av oss själva. Detta är den klassiska traditionens vänskap (lat. ”amicitia”) och den kristna traditionens kärlek till nästan (lat. ”caritas”). Båda ryms i begreppet broderskap. Mellan alla människor råder etiska band av ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, det som brukar kallas solidaritet. Redan den grekiske filosofen Aristoteles konstaterade i sina verk att människan är en till sin natur social varelse. Med detta ville han understryka att gemenskap och interaktion med andra människor är något nödvändigt för oss människor. En person kan bara leva som sådan tillsammans med andra personer. Mowgli är och förblir en sagofigur. Man behöver bara betänka barns beroende – även för sin blotta existens – av sina föräldrar, för att inse hur sant detta är. 

I betonandet av social gemenskap som något nödvändigt gott skiljer sig personalismen från den liberala individualism som fötts ur upplysningstida samhällskontraktsteorier. Dessa synsätt har medfört att social gemenskap teoretiskt uppfattats som något den enskilde kan välja eller välja bort alltefter behag, vilket har fått vittgående konsekvenser som kommer att diskuteras längre fram. Under medeltiden gjorde Thomas av Aquino en viktig precisering av Aristoteles definition när han underströk att människan till sin natur är en social och politisk varelse, d v s Thomas gjorde en klarare distinktion mellan samhällsgemenskapen i allmänhet – i dag ofta kallat det ”civila” samhället – och den specifika aspekt av samhällsgemenskapen som det politiska samhället – ”staten” – utgör. Människan realiserar sig som person i de olika gemenskaper hon bildar och ingår i till följd av sin sociala natur: familjen, föreningar, kooperativ och organisationer av olika slag o s v, på så sätt växer samhället så att säga ”underifrån och uppåt”, från de små naturliga gemenskaperna till de större.

Familjen är den mest centrala gemenskapen, här blir liv till och växer upp, och här möts generationerna. Familjerna bildar i det personalistiska perspektivet samhällets kärna, eftersom det är där vi växer upp och kan tillägna oss dygder som hederlighet, ömsesidigt stöd, respekt för andra, konfliktlösning, arbetsgemenskap etc, vilka är nödvändiga för samhällslivet i övrigt. I den goda familjen blir vi medvetna om, och bekräftade i, vår identitet och mänskliga värdighet. Vitala och öppna familjer är nödvändiga för ett öppet och vitalt samhällsliv. Den goda familjen erbjuder det uppväxande släktet en ”plattform”, en bas, för dess inträdande i det övriga samhällslivet. Från denna bas kan det uppväxande släktet vinna trygghet i mötet med andra, på samma sätt som trygghet i den egna kulturen underlättar mötet med andra kulturer. 

Samtidigt erbjuder familjen en referenspunkt för ett konstruktivt och kritiskt förhållningssätt gentemot olika företeelser i samhället. Insikten om att varje människa, varje person, är ett mål i sig tillsammans med insikten om hennes dynamiska tillstånd av ofullkomlighet hjälper oss förstå att alla de gemenskaper människor bildar ytterst är till för de enskilda människorna. 

Detta är en av personalismens hörnpelare. Häri skiljer sig personalismen från alla former av kollektivism, som tenderar att låta människorna reduceras till delar av ett kollektiv, där de enskilda existerar för detta kollektiv. Enligt personalismen är medlemmarna i en familj inte till för familjen – det är familjen som är till för dess medlemmar. På samma sätt är inte människan till för staten – det är staten som är till för människorna. Gemenskaperna är stödjande eller subsidiära. Samtidigt är de starkare inom en gemenskap till för de svagare inom samma gemenskap – föräldrarna är snarare till för barnen an tvärtom. En analog situation gäller för starkare (högre, större) gemenskaper, vilka är till för de svagare (mindre, lägre). FN är till för medlemsstaterna och deras invånare – inte tvärtom.

Subsidiaritetsprincipen innebär således att t ex staten ovillkorligen måste respektera och skydda de enskildas naturliga rättigheter liksom de olika naturliga gemenskapernas rätt att fullgöra sina specifika uppgifter – i familjens fall att själva råda över, och ansvara för, barnens omvårdnad, uppfostran och utbildning. Detta är subsidiaritetens ena sida. Den andra sidan är att den politiska makten har en skyldighet att stödja de enskilda och deras gemenskaper när så behövs. Det handlar inte om att ersätta t ex familjens ansvar visavi barnen, utan om stöd till familjen i dess lösande av sina uppgifter. Först om detta visar sig omöjligt i det enskilda fallet bör andra lösningar sökas. Här har familjen tagits som exempel, men principen gäller självfallet alla samhällslivets områden. Observera att kristdemokratins politiska filosofi här inte gör någon skillnad mellan ”den stora” och ”den lilla” världen – det principiella resonemanget är detsamma för alla nivåer. Poängen med subsidiaritetsprincipen är ur ett personalistiskt perspektiv att den ger de enskilda personerna och deras gemenskaper största möjliga utrymme att i frihet under ansvar gestalta sina liv och fullgöra sina uppgifter samtidigt som den värnar den sociala tryggheten och att ingens frihet gestaltas på någon annans bekostnad. När subsidiaritetsprincipen får råda kan också den politiska makten koncentrera sin uppmärksamhet på de människor, och de frågor, som i första hand behöver dess stöd, d v s de svagaste i samhället och deras förhållanden.

Lars F Eklund, fil lic, tidigare kommunalråd och sakkunnig i statsrådsberedningen, samt medverkande i flera statliga utredningar. Han skriver mest om etiska, rättsliga, politiska och kulturella frågor ur ett idéhistoriskt perspektiv. 

Denna artikelserie har tidigare publicerats  inom ramen för Timbro vetenskap och kultur, och publiceras med tillstånd av Timbro.

Om Lars F Eklund

avatar
Lars F Eklund är fil lic, tidigare kommunalråd och sakkunnig i statsrådsberedningen, samt medverkande i flera statliga utredningar. Skriver mest om etiska, rättsliga, politiska och kulturella frågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.