Hem / Featured / Personalismen och naturrätten – del 9

Personalismen och naturrätten – del 9

Det här är del 9 i en artikelserie om kristdemokratins grundsatser från ”Två essäer om kristdemokratisk politisk filosofi”. Den första essän behandlar bland annat synen på människan, samhället och den politiska gemenskapen, medan den andra essän huvudsakligen ägnas resonemang kring naturrättens ursprung, innebörd och giltighet.

2. EN ESSÄ OM NATURRÄTTEN

2. 4. Våra naturliga skyldigheter

Personalismen och naturrätten – del 9

Eftersom människan är en social varelse och lever i gemenskap med andra människor, motsvaras våra naturliga rättigheter av naturliga skyldigheter. Å ena sidan avses här våra skyldigheter mot oss själva. Å andra sidan avses här våra skyldigheter mot andra, främst skyldigheten att erkänna andras naturliga rättigheter och att respektera dem.

Eftersom människan är en social varelse och lever i gemenskap med andra människor, motsvaras våra naturliga rättigheter av naturliga skyldigheter. Å ena sidan avses här våra skyldigheter mot oss själva: rätten till liv implicerar en skyldighet att ta vara på det och vårda det, rätten till arbete och företagsamhet en skyldighet att efter bästa förmåga försörja sig själv och de sina etc. Å andra sidan avses här våra skyldigheter mot andra, främst skyldigheten att erkänna andras naturliga rättigheter och att respektera dem.

Detta kommer till tydligt uttryck i den s k Dekalogens bud: Rätten till liv – du skall icke dräpa; rätten till egendom – du skall icke stjäla, etc. Ibland brukar detta uttryckas som att våra rättigheter begränsas av andras rättigheter – ett begripligt men ändå inte helt korrekt sätt att formulera saken. Ett exempel: Min naturliga rätt till yttrandefrihet rymmer naturligtvis inte en rätt att kränka min nästas goda rykte genom illasinnat förtal. Detta är emellertid egentligen inte en ”begränsning” av min rätt till yttrandefrihet, eftersom en rättighet alltid måste åsyfta något gott (se ovan). Eftersom det inte existerar någon rätt att förtala någon (det är inget gott), finns här egentligen ingen ”begränsning” av min rätt till yttrandefrihet. Min naturliga rätt ”slutar” där förtalet, eller lögnen, börjar. Med andra ord: ofta när vi talar om ”begränsningar” av rättigheter har vi i själva verket missuppfattat rättighetens egentliga innebörd.

När man talar om skyldigheter i ett naturrättsligt sammanhang är det värt att uppmärksamma att alla rättigheter rymmer ett etiskt/moraliskt anspråk på omgivningen. Ju mer hotade en persons rättigheter är, desto större blir dennes anspråk på oss andra att säkra hennes rätt. Naturrätten är motsatsen till ”djungelns lag”. Rätten till liv innefattar inte bara en s k negativ rätt, ”rätten att inte dödas”, utan implicerar en skyldighet för omgivningen att efter förmåga hjälpa vederbörande att realisera denna rättighet. Ett exempel: Herr N:s naturliga rätt till liv innebär självklart en skyldighet för mig att inte dränka honom, men inte bara det. Hans rättighet innefattar också en skyldighet för mig och andra att efter förmåga (närhet till platsen, simkunnighet, tillgång till livboj etc) hindra att han drunknar, om olyckan är framme. Vissa liberala rättighetsideologier tenderar att instämma i det första men glömma det andra, vilket beror på en bristande insikt om människans sociala natur – samhällslivet är till för ömsesidigt stöd – vilket i sin tur försvagar förståelsen av våra skyldigheter.

Lars F Eklund, fil lic, tidigare kommunalråd och sakkunnig i statsrådsberedningen, samt medverkande i flera statliga utredningar. Han skriver mest om etiska, rättsliga, politiska och kulturella frågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.

Denna artikelserie har tidigare publicerats  inom ramen för Timbro vetenskap och kultur, och publiceras med tillstånd av Timbro.

Om Lars F Eklund

avatar
Lars F Eklund är fil lic, tidigare kommunalråd och sakkunnig i statsrådsberedningen, samt medverkande i flera statliga utredningar. Skriver mest om etiska, rättsliga, politiska och kulturella frågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.