Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / 2012 / Rättigheternas långa väg

Rättigheternas långa väg

Tankar om allmänna mänskliga rättigheter är äldre än FN och har i själva verket en mångtusenårig historia. Lika gammal är diskussionen om hur rättigheterna ska tolkas och tillämpas. I sin bok De mänskliga rättigheternas väg redogör Over Bring förtjänstfullt för olika inlägg i det samtalet, anser Carl Johan Ljungberg.

Ove Bring: De mänskliga rättigheternas väg (Atlantis förlag 2011)

Många ser mänskliga rättigheter – MR – som en helt modern företeelse. Den hör ihop med FN och Amnesty. Förr, tror vi, fanns varken rättigheter eller något skydd för dem.

Det moderna ligger kanske ändå mera i hur vi lärt oss avgränsa vissa saker som ”rättigheter” och att sanktionera dem. I sak har människan alltid anat, vad godhet och rättvisa kräver. [private_Prenumeration på Liv och Rätt]

Intressant nog börjar folkrättsjuristen Ove Bring sin bok De mänskliga rättigheternas väg – genom historien och litteraturen (Atlantis förlag, 720 s) i Gamla testamentets tid och i fornhistorien. Han söker se hur den tidens människor ville nå rättvisa och värdighet. I både det gamla Kina och Indien sökte man inom sin tids föreställningar visa andra respekt. I antikens Grekland rådde nog ofta godtycke och rätten vilade på härskarens välvilja, men ansatser till human behandling fanns även där.

Upplysning drev på utvecklingen

För en bättre behandling av kvinnor och barn, brottslingar, besegrade i krig eller människor med avvikelser kämpar i historien religioner och rörelser som stått för något nytt – inte minst, men inte bara av, de kristna. I nya tiden driver reformation och upplysning på en human rättspraxis, likaså skrämmande erfarenheter av krig och av imperiers straffåtgärder, ända fram i vårt 1900- och 2000-tal.

Att kristna fick lida i det sena ottomanska väldet gav till exempel upphov till insatser från västeuropeiska stater. Det ledde i sin tur till att man i dessa började tänka nytt om vad internationell humanitet kräver.

Moderna mänskliga rättigheter står i skuld till heroiska individers arbete. De senaste 100 åren tar dessa mer kollektiva medel som den allmänna opinionen och medierna till hjälp. Stora humanitära konferenser bidrar även att forma ett mellanstatligt MR-system.

Nya perspektiv

Fast processen har präglats av motgångar har den fortsatt. Särskilt framgångsrik blev FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, 1948, likaså till exempel den Europakonvention som den inspirerade till.

Ove Bring kan som forskare och rådgivare i internationell rätt överblicka och jämföra en vid praxis, som för den oinvigde är svårbedömd. Bring visar oss övervägandena bakom moderna MR-deklarationer och -avtal.

Att på detta område förmå ta in nya perspektiv, att höja blicken över de egna lagarna och humanitetsföreställningarna, har haft vital betydelse. MR är sällan något som snabbt införs, de har tvärtom vunnits genom dragkamp och gradvis inlevelse i andra kulturer. Att Bring även hänvisar till viktiga rättsavgöranden i nya internationella fora är värdefullt.

Mot bättre förnuft

De som sökt främja MR har bland annat frågat sig, om rätten är allmängiltig, det vill säga universell. Hur ställer vi oss till seder som skadar individers liv eller hälsa, i fall dessa sedvanor har starkt stöd? Kan vi bara lugnt se på då vissa rättssystem utdelar dödsdomar eller hårt straffar kvinnor som vill följa sitt hjärta i valet av make?

Bring menar att man i viss mån får godta den lokala sedvanan, dock inte om det ger ett utslag påtagligt under en universell norm. Han talar med en inte helt lycklig term om ”kulturrelativism”. Det antyder ju att man godtar något mot bättre förnuft.

Samtidigt blir det ett problem då länder utanför den västliga sfären reagerar upprört mot vad de ser som västerländsk dominans och bristande respekt inför andras etiska synsätt. Att MR tas som prov på västlig arrogans sker som bekant exempelvis i muslimska länder. Det är viktigt att skapa ett språkbruk som inte låter Västs rättsuppfattning på förhand utgöra ”god” universalitet ställd mot en förment undermålig, omodern praxis. Upphovsmännen till 1948 års FN-deklaration ville till exempel använda ett språk som inte helt utestängde en viss tradition.

Rättigheter utan rötter

Var tänkaren och MR-aktivisten Thomas Paine, här karikerad av James Gillray, egentligen intresserad av frihet eller såg han den mest som ett medel att störta den rådande ordningen? (Källa: Library of Congress, USA)

Undrande blir läsaren, då Ove Bring behandlar en gestalt som den engelske tänkaren och MR-aktivisten Thomas Paine. Paine, vars stridsskrift Common sense gjorde succé i 1770-talets Amerika, kom där att verka för frigörelsen från England och motarbetade även slaveriet.

Bring noterar, riktigt, att Paine kom i konflikt med filosofen och politikern Edmund Burke som försvarade ”the rights of Englishmen” och alltså ville utveckla en engelsk tradition. Burke ansåg att rättigheter kan skada, ifall de radikalt kapas från sina rötter i nationell rättspraxis.

Paines MR-syn brydde Burke då den var avsedd att utan jämkning gälla universellt. En läsare frågar sig om inte Paine förenklade MR-frågan då han bortsåg från att den måste framstå legitim för varje givet folk.

Rättighetspatos eller imperialism?

Vilka var för övrigt den furiöse Paines egna drivkrafter? En nutida författare, David Pryce-Jones, hävdar att Paine bakom sina svepande frihetsparoller drev en förbittrad personlig kampanj mot sitt hemland:

”Paine hated England and everything to do with it with a passion that was consistent, and so all-consuming that he did not care how many might fall victim so long as he had his way. For him, liberty was not a desirable end in itself but simply the tool most fitted for pulling down the existing order.” (Treason of the heart, from Thomas Paine to Kim Philby, 2011, s. 5f).

Är det en attityd förenlig med den strävan som MR bör tjäna – att skydda människor i vardagen och utan att polarisera samhällets grupper, undrar man. Kan inte en viss sorts kampanjer för MR, individuellt eller kollektivt drivna, utlösa mer våld än nödvändigt, ja ibland anta drag av hänsynslös imperialism?

Rättsosäker terroristbekämpning

Apropå imperialism ser Ove Bring kritiskt på vissa gestalter som utövar makt utan större hänsyn till MR. Det gäller exempelvis Napoleon, som med sina arméers hjälp sökte sprida franska revolutionens rättigheter. Bring ansluter sig till dem som menar att Napoleons sakliga insats för MR var obetydlig.

Men bör vi inte även i dag fråga oss, vilka motiv en viss MR-aktivism har? Utan att gå djupare in till exempel  på USA:s benägenhet att ”humanitärt” ingripa i andra länder, tränger sig frågan där onekligen på, huruvida dessa insatser främjar eller stör kampen för MR. Bring tar mycket riktigt upp frågan om USA:s straffmetoder mot förmodade terrorister och påminner om att vi efter 11 september har bevittnat en våg av rättsosäkerhet i världen.

Många spår att följa

Att genom precisa distinktioner skilja mellan den sorts krav på MR som mildrar de utsattas plågor och dem som vill ”dra omkull samhället” i hopp om att något bättre skall uppstå av sig självt, tycks därför lika angeläget som det var på Burkes och Paines tid.

Ove Brings bok rymmer på sina 700 sidor stoff som tveklöst berikar vårt sätt att förstå MR och rättvisans långa kamp i allmänhet. Värdet ligger till del i själva vidden av projektet. Läsningen lämnar många spår och de väl valda exemplen (inte minst många ur skönlitteraturen) liksom flera av de beskrivna märkesgestalter som i olika tider främjat MR inspirerar.

Boken verkar ha varit rolig att skriva, den speglar sin upphovsmans stora lärdom, kunskapsglädje och tränade omdöme, och kan därför varmt rekommenderas.

Carl Johan Ljungberg

 Not: Ett annorlunda och resonerande försök att inför dagens konflikt mellan olika rättsuppfattningar anta att sådana uppfattningar utgör prov på det ”konkret universella” gör statsvetaren Claes G Ryn i A common human ground. Universality and particularity in a multicultural world (2003). En plädering för skarpare distinktioner i naturrätten vidtar Peter J Stanlis i Edmund Burke and the Natural Law (1958) där en äldre, på harmoni inriktad rätt – företrädd av Burke – ställs mot revolutionära (jakobinska) rättigheter.

[/private_Prenumeration på Liv och Rätt]

Om Carl Johan Ljungberg

avatar
Carl Johan Ljungberg är fil dr, stats- och litteraturvetare, tidigare vid Timbro och City-universitetet. Nu författare och frilans.

En kommentar