Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / 2013 / Traditioner kan inte tvingas fram

Traditioner kan inte tvingas fram

I skrivande stund startar ramadan, den muslimska fastemånaden. Jag noterar att tidningarna skriver betydligt mer om detta än de någonsin gör när den kristna fastan inträder. Dessutom pågår just nu en kampanj för att försöka få ramadan att framstå som en svensk tradition.

Som jämförelse kan man ta den kristna fastetiden, som föregår påsken. Den uppmärksammas ytterst sällan, och om den uppmärksammas så beskrivs den som en religiös tradition snarare än en ”svensk tradition”.  När svenska medier någon gång skriver om den kristna fastan gör de det dessutom ofta med utgångspunkt i den ”katolska världen”, utan att uppmärksamma att den katolska världen faktiskt var en del av Sverige från 1000-talet och hundratals år framåt.

Därför är det intressant att det nu tycks vara så viktigt att den muslimska fastemånaden plötsligt ska betraktas som en svensk tradition, särskilt i tider då allt tal om svenska traditioner, eller för den delen svensk kultur, mest renderar fnysningar. Svenska traditioner finns helt enkelt inte, får vi ständigt höra, och vem ska förresten avgöra vad som är svenskt?

Små grodorna är det minsann inte, för den har man säkert inte sjungit mer än ett par hundra år eller så. Och folkdräkten är det inte heller för den har bara funnits sen 1800-talet. Och förresten är tacos den vanligaste fredagsmaten och den är minsann inte svensk överhuvudtaget. Men ramadan är en svensk tradition, för i Sverige har muslimer firat ramadan ända sedan 1930-talet, får vi veta av religionshistorikern Jenny Berglund som intervjuas av Nyheter24.

På sätt och vis har hon rätt. Vid folkräkningen på 1930-talet, där människors religionstillhörighet dokumenterades, uppgav 15 personer att de var muslimer och det är naturligtvis rimligt att tro att dessa – liksom sina muslimska trosfränder i andra delar av världen – firade ramadan. Men hur kan en tradition som bara funnits i Sverige sedan 30-talet plötsligt bli svensk – när en folkdräkt som funnits långt innan inte är det?

Jenny Berglund strävar helt enkelt efter att utdefiniera de vedertagna traditionerna som icke-svenska samtidigt som hon vill ingjuta uppfattningen att andra, nyare traditioner skulle vara självklart svenska. Och förklaringen till hennes, och andras, iver att försöka demolera de svenska traditionerna och få människor att ”förstå” att det inte finns något specifikt svenskt är naturligtvis de nationalistiska rörelsernas frammarsch i Sverige. Ju mer Sverigedemokraterna och andra liknande partier och organisationer talar om den svenska kulturen, desto mer aggressivt blir budskapet om att den svenska kulturen inte finns.

Det är förståeligt och i viss mån till och med nödvändigt. Det är ett faktum att nationalistiska rörelser genom historien använt den ”egna” kulturen för att utdefiniera ”andras” kultur som något sämre, något icke önskvärt. Men det måste ju finnas andra sätt än att försöka slå sönder det som stora delar av befolkningen ser som kultur och traditioner.

Att fullkomligt såga människors bilder av den egna kulturen, och försöka hamra in att allt bara är en illusion, är faktiskt direkt kontraproduktivt. Det gör inte människor mer benägna att ta till sig nya företeelser och införliva dem i sin vardag – snarare tvärtom. Det tar tid för kulturer och traditioner att införlivas i ett samhälle och islam är en relativt ung religion i Sverige. Få svenskar utanför de journalistiska och politiska kretsarna i storstäderna ser ramadan som en svensk tradition. En religiös högtid – absolut. En högtid som firas av svenskar – naturligtvis. En accepterad företeelse – ja visst.

Men en svensk tradition? Nej. I alla fall inte ännu. Sånt tar tid och kan inte påskyndas av medier och politiker hur goda syften de än har.

För att syftet är gott finns det inga tvivel om. Islam är en religion som debatteras flitigt i Sverige idag, och det är tveklöst så att många muslimer känner sig utsatta och utpekade på olika sätt. Men kanske borde man vända lite på steken. För är inte själva kritiken mot islam något som faktiskt tyder på att islam blivit alltmer införlivat i svensk kultur? Ju mer etablerad en religion blir i samhället, desto öppnare och tydligare blir kritiken mot den. Det är bara att jämföra med kritiken mot kristendom, kristna företeelser, kristna företrädare och så vidare; den sker utan vidare och utan att någon reagerar särskilt starkt eller känner sig speciellt kränkt.

Ta kritiken mot Omar Mustafa, till exempel. Det var en alltigenom saklig kritik mot hans oförmåga att ta avstånd från rasism och antisemitism – en kritik som kom från flera håll och som inte hade något med hans religion att göra. Det är ett stort framsteg för islams ställning i Sverige att en muslimsk politiker kritiseras på samma villkor som andra politiker.

Att ramadan är en del av Sverige råder det förstås ingen tvekan om. Och säkert kommer den en dag att betraktas som en svensk tradition, likt alla andra traditioner som införlivats i vår kultur. Men det kommer inte att gå snabbare för att medier och politiker försöker tvinga fram ett nytt förhållningssätt till den. Tiden måste få ha sin gång, helt enkelt, annars kan effekten bli den motsatta. Traditioner kan inte tvingas fram.

Bitte Assarmo

Om Bitte Assarmo

avatar
Fri skribent med hjärtat till vänster, som brinner för rättvisa och människovärde. Bor i idyllisk femtiotalsförort söder om Stockholm men har rötterna i Bergslagens mäktiga granskogar.