Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / 2013 / Upplysningens antisemitism och omskärelsefrågan (Artikelserie om antisemitism av docent Anders Gerdmar del 4)

Upplysningens antisemitism och omskärelsefrågan (Artikelserie om antisemitism av docent Anders Gerdmar del 4)

1076996044_179036cc60_n

För judiskt liv, oavsett inriktning, är generellt omskärelsen avgörande för den judiska identiteten…liberala i Sverige borde vara de första att respektera mångfald, också när det gäller hävdvunna religiösa handlingar. (Foto: Asaf antman via Flickr.com)

Von Gneist resonerar helt i linje med en linje från Upplysningen som till en början förvånade mig i min forskning kring den tyska antisemitism som ledde till Förintelsen. Sedan 100 år hade emancipationsprojektet pågått, men med varierande resultat. Motståndet var starkt från den konservativa kanten med Adolf Stoecker i spetsen, men även toleransens apostlar visade sig vara just så intoleranta som denne, en av sina främsta företrädare, von Gneist.

Jag måste ändå erkänna att jag blev förvånad över att en av landets ledande liberaler, Bengt Westerberg, resonerar på liknande sätt. Budskapet är: konformeras med vita protestantiska eller post-protestantiska mäns kultur så kan ni passa in i det svenska samhället. Westerberg vill till och med att man ska lagstifta bort rätten att välja religion för sin familj.

För det är just vad religionsfrihet handlar om – och vad som står på spel i omskärelsefrågan. Religion må för ett sekulariserat tänkande uppfattas som – troligen väldigt primitiva – mentala processer. Men i religionens struktur finns både fasthållandet vid Berättelsen, oftast som helig Skrift, fasthållandet vid ett visst etos och vid vissa yttre praktiker. Tro uttrycks i handling och tillåts man inte göra det så hindras man att utöva sin religion, vilket i sin tur påverkar relationen till den Gud man tillber.

För judiskt liv, oavsett inriktning, är generellt omskärelsen avgörande för den judiska identiteten. Även i de delar av judendomen där man liberaliserat annat, t ex matregler, har man hållit fast vid omskärelsen även bland förhållandevisa liberala judar. Detta grundar sig i sin tur på att berättelsen om förbundet med Abraham är en del av den judiska folksjälen. Men Westerberg talar nedsättande om denna som ”myt eller uppdiktad historia”. För Westerberg inställer sig frågan ”vad författarna, sannolikt överstepräster, kan ha haft i tankarna när de skrev ihop den”. Varken Westerberg eller den Leonard Glick som han citerar (se nedan) har en aning om hur detta gick till. Forskare kan spekulera kring detta, men vad vi vet är att texten förts vidare inom judisk och sedan även kristen tro i flera tusen år.

Att en sekularist kallar judarnas, de kristnas och muslimernas patriark Abraham för mytisk och uppdiktad är i och för sig inte förvånande, men det är verkligen varken tolerant eller respektfullt. Till religionens väsen hör att man tror på saker man inte ser och tron på Abraham som historisk figur är fundamental för både klassisk judisk, kristen och islamisk tro.

Religionsfrihet är ju just detta: att i ett öppet samhälle skapa rum för människor att tro, tala och handla enligt sin trosövertygelse. När Westerberg sågar människors innersta tro utmed fotknölarna visar det en skrämmande intolerans mot det andra håller heligt.

Det finns visst judar som vänder sig emot omskärelsen, men att frånkänna judenheten rätten att omskära sina gossebarn vore ett flagrant brott mot religionsfriheten. Religionsfriheten är en mänsklig rättighet, det står var och en fritt att i Sverige tro och handla enligt den religions praxis som man omfattar. Frågan är hur viktig liberalismen, de mänskliga rättigheterna och toleransen är för Bengt Westerberg.

Westerbergs resonemang är heller inte motsägelsefritt ur vetenskaplig synpunkt. Glicks bok, till vilken Westerberg refererar, är skriven inom den vetenskapliga diskursen, och Glick presenteras som judisk professor i socialantrolpologi, men har väldigt tydligt ett ärende. Jag skulle vilja beskriva den som en pamflett i vetenskaplig dräkt. Den börjar med en hjärtskärande skildring av en omskärelse av en gosse och Glick driver sedan konsekvent argumentationen för att visa att omskärelsen är förkastlig, både etiskt, religiöst och medicinskt.

Det är bra när politiker läser en bok, men ännu bättre om de läser flera. Glicks religionsvetenskapliga argument är ingalunda invändningsfria. Följande stycke är t ex helt spekulativt: ”För prästerskapet symboliserade den trimmade penisen överenskommelsen med Gud och sannolikt mycket annat av det de ville åstadkomma: manlig fruktsamhet, manlig överordning, en mansdefinierad etnisk identitet och exklusivitet, erkännande av en patrilinjär härstamning.” Låter modernt och bra, men akribi saknas.

Likaså har debatten om omskärelsens medicinska sidor verkligen röster på båda sidor: de som kämpar emot omskärelsen och de som kämpar för den. En annan judisk professor i socialantropologi, Lars Dencik, har i debatt med Westerberg intagit en helt annan position än Glick.

Westerberg slår också debattekniskt under bältet. Fåniga argument som att om man inte skulle acceptera en religion där örsnibbarna skulle skäras av brukar framföras. Ett sådant använder Westerberg när han jämställer manlig och kvinnlig omskärelse. Kvinnlig omskärelse innebär verkligen i varje enskilt fall en könsstympning, att man tar bort hela eller delar av de yttre kvinnliga könsorganen, d.v.s. klitoris, samt inre blygdläppar och/eller yttre blygdläppar. Det medför alltid sexuell stympning och dessutom i varje enskilt fall förfärliga konsekvenser för varje flicka.

Så är inte alls självklart fallet med omskärelse av nyfödda pojkar. Det låter så grymt att skära i pojkars penisar, men att göra så har varit i bruk i flera tusen år och på miljontals barn. Det finns argument som säger att pojkens sexuella förmåga skadas, men det finns också motsatt syn. 2006 omskars fortfarande mer än 56% av hela den manliga befolkningen i USA, oavsett religion.

Som upplysningstänkarna gör vill Westerberg visar på ett högre mått av mognad: ”Frågan är om vi nu är mogna att acceptera principen att varje barn från födelsen har samma rättigheter som andra personer, också den okränkbara rätten till frihet från kroppsliga förändringar som de inte samtyckt till och som inte är medicinskt motiverade.” Argumentet känns än en gång igen från tysk upplysningstradition. De vita västliga upplysta post-protestanterna är mogna och tänker rationellt och kan då uppfostra orientalerna till att tänka om, att assimileras och blir konforma med det moderna omgivande samhället.

Här har vi upplysningens janusansikte, guden som avbildas med två ansikten, den intoleranta toleransen. Vi accepterar dig när du blir som vi.

Men det mångkulturella och mångreligiösa samhälle som är ett faktum idag kräver en annan mognad, nämligen till en äkta tolerans också mot religiösa uttryck. Den antisemitism vi ser på gatorna och som Sverige skrämmande nog börjar bli känt för kräver ett kraftfullt och konsekvent nej från alla samhällets goda krafter. För om politiker, kulturpersonligheter och debattörer brännmärker judar som annorlunda, som grymma mot små barn och som en grupp vid sidan av samhället så lämnar man öppet mål för grövre yttringar av antisemitism. Därför tillhörde upplysningsantisemitismen också Förintelsens förspel.

För en stor majoritet av judenheten tillhör omskärelsen de allra viktigaste markörerna för att vara jude. Och liberala i Sverige borde vara de första att respektera mångfald, också när det gäller hävdvunna religiösa handlingar.

Anders Gerdmar
Anders Gerdmar är docent vid Uppsala universitet och rektor för Livets Ords Teologiska Seminarium. Han forskar kring teologi och antisemitism och är författare till boken ”Roots of Theological Antisemitism” (Brill, 2009).

Foto: Asaf antman

Om Anders Gerdmar

avatar
Anders Gerdmar är docent vid Uppsala universitet och rektor för Livets Ords Teologiska Seminarium. Han forskar kring teologi och antisemitism och är författare till boken ”Roots of Theological Antisemitism” (Brill, 2009).