Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / 2013 / Utgör vi progressiva feministiska muslimer ett hot? Mot vem och vilka i så fall?

Utgör vi progressiva feministiska muslimer ett hot? Mot vem och vilka i så fall?

Det är oerhört viktigt att våga kritisera islam utan att det kallas islamofobi, skriver Hanna Gadban. (Foto: privat)

Det är oerhört viktigt att våga kritisera islam utan att det kallas islamofobi, skriver Hanna Gadban. (Foto: privat)

Det tycks vara obekvämt, ovälkommet och hotande att som progressiv feministisk muslim framträda som kultur- och religionskritiker i samhällsdebatten. Vi har hamnat i ett läge där de moraliska aspekterna och kampen för de mänskliga rättigheterna, som vi står för, medvetet negligeras av vissa etablerade grupper, istället stigmatiserar de oss som islamofober som sprider rasistiska stereotyper. Utgör vi verkligen ett hot? Mot vem och vilka i så fall?

Den 22/ 4 kommenterar vänsterpartiets distriktsordförande i Göteborg, Thaher Pelaseyed, en debattartikel som jag och Bahareh Anderson publicerade den 20/4 ”Osynliggörandet av oss muslimiska feminister är ett större problem än islamofobin”. Pelaseyed skriver ett offentligt inlägg på sin facebooks timeline ”det är viktigt att vänstern tar debatten med dem som tar feminismen som intäkt för att sprida rasistiska stereotyper” Slut citat!

Inte helt förvånande att just denna kommentar kommer från någon med vänsterprofil. Men det svider i efterhand! Är det ett normalt funtat tänkande som han ger uttryck för när han menar att vi, feministiska muslimer, sprider rasistiska stereotyper bara för att han inte delar vår utgångspunkt? Och på vilket sätt visar han någon slags respekt för oliktänkande när han inte ens klarar av att diskutera frågan längre än att rikta grova anklagelser mot oss? Är det verkligen så att alla vi feministiska muslimer som inte delar den snäva och naiva uppfattning som Pelaseyed har, sprider rasistiska stereotyper? Eller förlorar det oliktänkande sin positiva klang och i stället enbart utgör ett verktyg som kategoriserar oss feministiska muslimer, som rasister eller rasistsympatisörer!?

Vänsterpartisten Pelaseyed stämplar vår kamp för mänskliga rättigheter som en rasistisk stereotyp och menar att vår ”retorik står i samklang med en rasistisk diskurs riktad mot minoriteter”. Vilka minoriteter syftar han på? Är det den minoritet som vi själva tillhör, som muslimer med invandrarbakgrund, eller den minoritet som vi tar avstånd från, nämligen det ”muslimska civilsamhället”?

Därutöver förfäktar Thaher Pelaseyed den spridda tesen att varje hävdande av mänskliga rättigheter är ”att sparka nedåt”. Det skulle vara intressant att veta hur han definierar uttrycket ”att sparka nedåt”? Det är snarare det motsatta, att vidmakthålla mänskliga rättigheter är ”att slå uppåt”, mot alla de mörka krafter som underordnar människor, och i synnerhet kvinnor, inte minst på grund av många negativt inställda kultur- religiösa faktorer.

Den 26/4 publicerade Ammar Abu-Arqoubs sin första artikel på Newsmill där han går till attack mot mig, Nalin Pekgul och Bahareh Anderson genom att föra ett mycket ogenomtänkt resonemang, där han bland annat skriver ”Ännu mer oroande i Nalin Pekgul, Hanna Gadban och Bahareh Anderssons åsikter är att muslimer framställs på ett stereotypt sätt; men i själva verket så är varje ord de skriver laddat, underförstått och uttryckligen med hat mot och generaliseringen av muslimer”.

Vidare försöker Abu-Arqoubs manipulera sanningen genom att ge en ”manlig beskrivning” av en verklighet som inte existerar utanför hans egen värld. Han negligerar Nalin Pekguls mångåriga erfarenhet från förorterna Tensta och Rinkeby eftersom denna erfarenhet talar emot den påhittade bilden som Abu- Arqoubs m fl försöker måla upp. I samband med mina studier kom jag själv i kontakt med många flickor från Tensta och Rinkeby som gav uttryck för samma erfarenhet som de Nalin Pekgul beskriver. Varför är dessa erfarenheter inte tillräckliga för den manliga motparten? Vad krävs det ytterligare för att bevisa hur illa våra förortsflickor har det?

Det som är alarmerande är att någon som Abu- Arqoubs framträder i media och försöker förmedla en bild av hur han själv, som man och utifrån ett intersektionellt och inte minst könsmaktsordnings- perspektiv, uppfattar Tensta och Rinkeby som neutrala arenor där det inte existerar något kvinnoförtryck. Detta är verkligen beklagligt i det avseende att han tydligt uppvisar svårigheterna med att kunna se, förstå, och sätta sig in i den progressiva muslimiska kvinnans perspektiv. Det är förkastligt att, när man inte kan komma med ett produktivt och övertygande argument och inte heller vågar ta till sig en konstruktiv kritik, så går man i stället till attack och sätter stopp för den öppna debatten genom att anklaga motdebattören för rasism och islamofobi!

Vidare påstår Abu- Arqoubs att jag och Bahareh Andersson indirekt har anklagat det ”muslimska samhället” för att inte följa de mänskliga rättigheterna, och att det stärker hederskultur och kvinnoförföljelse. Vi har öppet och tydligt ifrågasatt huruvida de mänskliga rättigheterna tillämpas i ett civilsamhälle som är anslutet till det islamiska förbundet. Vi har hittills inte fått svar! Abu- Arqoubs, klä dig som en ung kvinna som bryter mot kyskhetsreglerna, och se hur du blir bemött av det muslimska ”civilsamhället”? Därefter får du gärna delge oss din erfarenhet i det offentliga rummet!

Jag uppehåller mig vid ett begrepp som jag inte är helt bekant med, nämligen det ”muslimska civilsamhället”, som är något som det islamiska förbundet och dess anhängare använder sig av. Vad är detta för samhälle? Hur kan det vara möjligt att ett sådant samhälle etableras vid sidan av vårt gemensamma samhälle? Är inte det ett tecken på att det ”muslimska civilsamhället” strävar efter att isolera sig från majoritetssamhället och som följd inta utanförskap som identitet? Är utanförskap, isolering och segregation lösningen för en redan existerande marginalisering i våra förorter?

Som aktivist och feminist med invandrarbakgrund blir jag verkligen oroad av hur våra barn med invandrarbakgrund kommer att ha det om vi ger utrymme för ett sådant civilsamhälle att utvecklas i Sverige! Jag undrar hur dessa barn och ungdomar skulle må om de segregeras i förorterna och dessutom reduceras till en instängd sekt där andra regler etableras, ett samhälle som styrs av en ”osynlig stat” jämsides med den dominerande, demokratiska staten.

Det som jag, Nalin Pekgul, Bahareh Andersson m fl försöker göra är att rikta strålkastaren mot alla de problem som uppstår i våra kulturer och som påverkar våra barn och ungdomar med invandrarbakgrund negativt. Det är oerhört viktigt att våga kritisera islam utan att det kallas islamofobi. Islamkritik är inte islamofobi, likaväl som islam skiljer sig från islamism. Varför är det acceptabelt att kritisera andra religioner medan det fortfarande tycks vara tabu att vara islamkritiker, även om kritiken kommer inifrån, alltså från progressiva, muslimska kvinnliga röster som vill leva i fred och med samma rättigheter som kristna och andra kvinnor har?

Jag betraktar de enögt skräckslagna reaktionerna som ett djupt problem. De personer som inte klarar en öppen debatt utan att placera människor i fack och pådyvla dem en ful etikett bidrar till att vittra sönder vårt samhälle. Det ligger en fara i när gränsdragningar mellan vad som kan diskuteras fritt och vad som ska fördömas helt försvinner, till fördel för de religiösa extremisterna. Låt oss aldrig glömma att runt 70 000 svenska ungdomar får finna sig i en begränsad valfrihet som andra svenska ungdomar aldrig behöver fundera över. Det är dem som jag och mina medsystrar kämpar för.

Hanna Gadban

Artikeln är tidigare publicerad på Newsmill

Om Redaktion Liv och Rätt

avatar