Nättidning utgiven av föreningen Människovärde

Hem / 2013 / Utrotar vi Downs syndrom finns det snart inga kramar kvar alls…

Utrotar vi Downs syndrom finns det snart inga kramar kvar alls…

En ny film med Glada Hudikgänget har nyss haft premiär. “Hur många kramar finns det i världen” är en fristående uppföljare till publiksuccén “Hur många lingon finns det i världen” och förutom Glada Hudik-gänget medverkar bland andra Per Morberg och Claes Malmberg. 

“Hur många kramar finns det i världen” handlar om den framgångsrike New Yorkbaserade reklamfilmsfotografen Max, en ensam och bitter man som genom åren blivit sviken av både föräldrar och flickvänner. Han är på vippen att ta sitt eget liv när en barndomsvän ringer och ber Max komma till Sverige och hjälpa honom med en film om sin dotters utvecklingsstörda vänner.Och naturligtvis blir ingenting som han tror, för när man möter människor med funktionshinder är allt möjligt – även att nya dörrar öppnas och ny livskvalitet upptäcks.

Och så är det ju. Inte bara i filmens värld. För liksom filmens bittre och grinige reklamfilmsfotograf finner livskvalitet igen genom att lära känna en grupp utvecklingsstöda människor, så har också mitt liv fått nya dimensioner genom att jag haft privilegiet att bli gudmor åt en liten pojke med Downs syndrom.

Samtidigt är det något med hypen kring Glada Hudik-teatern som får det att vända sig lite i magen på mig – och då menar jag inte skådespelarna, eller det faktum att funktionshindrade gör succé på film. Det som får det att vända sig i magen på mig är det faktum att vi, samtidigt som vi med tindrande ögon betraktar funktionshindrade på film, har gått så långt i utrensningen av ofödda med Downs syndrom att det snart inte kommer att födas några alls till den verkliga världen. Som om människor med Downs bara duger om de visas upp som exotiska särfall.

Häromdagen hittade jag en gammal artikel från 2007 på nätet. En artikel, som trots att den skrevs för 6 år sedan, är minst lika aktuell idag. Det är Kristina Ahlinder, journalist och fil mag sociologi, som skrivit artikeln Utrotas Downs syndrom förlorar vi människovärdet, och hon skriver:

“De främsta argumenten i debatten rör den medicinska sårbarhet som ofta är kopplad till Downs syndrom. Hälften av barnen som föds med Downs syndrom har hjärtfel, vilket med dagens välutvecklade hjärtkirurgi innebär att många blir helt hjärtfriska efter operation. Alla hjärtfel behöver heller inte opereras. I dag är medellivslängden för människor med Downs syndrom cirka 60 år. Den ökar stadigt med ökad livskvalitet. Livslängd och hälsa hänger förstås samman med ett bra liv, att få vara erkänd som människa bland människor. Medicinsk sårbarhet, som jag kallar det, är inte statiskt eller för alltid given.

Synen på riskerna med Downs syndrom kan jämföras med tvillinggraviditer. Det kan finnas många skäl för en människa att välja att avbryta en tvillinggraviditet, inte minst riskerna för komplikationer. Inte sällan föds barnen mycket för tidigt – på ett par veckor när samtidigt som foster aborteras på grund av Downs syndrom.”

Det är i sanning skrämmande läsning. Och jag undrar stillsamt: Vad är det för samhälle vi är på väg mot när vi lovordar funktionshindrade på film, men väljer att abortera dem i verkliga livet? Vad är det för signaler vi sänder ut till dem som redan finns mitt ibland oss, i vår vardag, och som har olika typer av funktionshinder och utvecklingsstörningar?

Det är detta jag tänker på när jag läser SF:s glättiga reklam om den nya filmen med Glada Hudik-gänget. Det är detta som får det att vända sig i magen på mig. Och därför  säger jagtill er som tänker gå och se “Hur många kramar finns det i världen”: ta till er det som Kristina Ahlinder skriver. För om vi utrotar Downs syndrom kommer det förmodligen snart inte att finnas vare sig människovärde eller kramar kvar i världen.

Bitte Assarmo

Om Bitte Assarmo

avatar
Fri skribent med hjärtat till vänster, som brinner för rättvisa och människovärde. Bor i idyllisk femtiotalsförort söder om Stockholm men har rötterna i Bergslagens mäktiga granskogar.