Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / Featured / Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem – del 2

Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem – del 2

Detta är del 2 i en artikelserie om våld mot kvinnor sett i ljuset av Sveriges folkrättsliga och europarättsliga åtaganden skriven av jurist Broktawit Wubeshet.

I dag finns det en rad olika konventioner och kontrollmekanismer som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor. Men trots att regleringen ökat saknas ibland en effektiv koordination mellan de internationella instrumenten. Foto: istockphoto.com

I dag finns det en rad olika konventioner och kontrollmekanismer som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor. Men trots att regleringen ökat saknas ibland en effektiv koordination mellan de internationella instrumenten. Foto: istockphoto.com

Våld i nära relationer förekommer i alla socioekonomiska klasser och etniska grupper. På grund av att våld inom relationer ofta utspelar sig i hemmet är det naturligt att det sällan finns vittnen till brottsliga handlingar. Forskning och kvinnojourernas erfarenhet visar att kvinnan ofta lämnar mannen först vid fara för sitt liv eller när hon inser att barnen far illa av våldet. Våld mot kvinnor får konsekvenser för långt fler än offren eftersom det påverkar såväl familj, vänner som samhället i stort. Därför finns det skäl att synliggöra de effekter det får på samhället och hur det kan bekämpas. I dag finns det en rad olika konventioner och kontrollmekanismer som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor. Sverige har åtagit sig internationella förpliktelser inom området. Trots att regleringen har ökat, saknas ibland en effektiv koordination mellan de internationella instrumenten.

Ofta börjar våldet som något kvinnan uppfattar som ofarligt för att sedan stegvis ändra karaktär och omfattning, hennes livsrum krymper gradvis och hon blir allt mer kontrollerad och isolerad. Det är en normaliseringsprocess vilket innebär att våldet ses som en process där gränserna för vad som uppfattas som normalt stegvis förskjuts. Våldet kan mycket väl uppfattas som något vanligt i vardagen av både offer och förövare. Dessutom är det ett stort mörkertal vad gäller antalet brottsoffer. Enligt en undersökning angående våld mot kvinnor omfattande hela EU, utförd av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, så anmäler de flesta våldsutsatta kvinnor inte handlingarna. Vanligtvis betraktas våldet som en ”småsak” och anmäls därför inte. Det kan även finnas en rädsla hos offer att de kan skadas mer vid försök om att få hjälp. Därför tas inga risker om det inte finns tillräckliga skyddsmekanismer. Eller så kan det bero på att våldet dessutom kopplas ihop med känslor av skuld och skam. På grund av det låga antalet anmälningar är straffriheten hos förövarna stor. En ytterligare orsak till att det finns få anmälningar kan vara att det saknas förtroende för myndigheter och att kvinnor därför inte tror att de kan få hjälp.

Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter har historiskt sett inte varit en självklarhet. Till exempel gav landskapslagarna mannen en rätt att aga sin hustru fram till 1734-års lag. Innan 1734 fanns en bestämmelse om ett undantag från ansvar för när mannen använde våld mot sin kvinna. Våldet ansågs inte vara så allvarligt. Dessutom kunde    en rättslig prövning mellan makar troligtvis orsaka mer hat mellan dem, varför det ansågs funnits skäl att undvika en domstolstvist. Agan förutsattes ske i hemmet och inte inför personer utanför hushållet. Att våld förekom i äktenskapet var inte något unikt för Sverige utan förekom även i andra västländer. Rätten att aga kvinnor togs bort i 1734- års lag eftersom det inte skulle uppmuntras att ta till våld. Möjligheten att ta till våld i närstående relationer kvarstod dock med anledning av att männen fortfarande kunde gå straffria.  Genom 1864-års strafflag blev allt fysiskt våld kriminaliserat. Det resulterade i att kvinnovåldet inte längre blev privat utan kom att bli ett problem i samhället, således synliggjordes våldet. 1938 diskuterades mäns fysiska våld mot kvinnor för första gången i riksdagen. Det var först på slutet av 1970-talet som det  blev en allvarlig politisk angelägenhet.

När ett allmänt behov av att markera att samhället bör ta avstånd från vissa typer av beteenden, finns det skäl att skapa strafflagstiftning. Straffrätten skyddar individen eftersom människans individuella frihet i sig utgör ett värde som bör skyddas. Att kriminalisera en gärningstyp är att genom lagstiftning belägga den med straff, vilket på så sätt inskränker individers frihet. Straffet har till syfte att stärka brottsoffrens rättsskydd. Vid kriminalisering anges att en gärning är förbjuden. I det här fallet kan grov fridskränkning på ett sätt vara den mänskliga fri- och rättighet som kriminaliseringen avser att skydda. Konstruktionen av den svenska straffbestämmelsen som reglerar grov kvinnofridskränkning är unik. Bestämmelsen är dessutom betydelsefull eftersom inget är lika viktigt som att behålla sitt liv, sin hälsa och sin frihet. Det betonas att skyddet för kvinnor är särskilt viktigt genom att det existerar en specifik svensk kvinnofridskränkningsbestämmelse.

Broktawit Wubeshet, jurist

Om Brok Wubeshet

avatar