Hem / Featured / Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem – del 4

Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem – del 4

Fastän Europakonventionen inte har en specifik bestämmelse som reglerar våld mot kvinnor är den fortfarande mycket relevant. Flera av konventionens artiklar har betydelse för att trygga individuella våldsoffers rättigheter och friheter. Foto: iStock by Getty Images

Detta är del 4 i en artikelserie om våld mot kvinnor sett i ljuset av Sveriges folkrättsliga och europarättsliga åtaganden skriven av jurist Broktawit Wubeshet.

I detta avsnitt skall vi se på den rättsliga regleringen i tre olika internationella konventioner: Europakonventionen, Istanbulkonventionen och FN:s kvinnokonvention.

Europakonventionen

1949 bildades Europarådet. Det är en mellanstatlig europeisk samarbetsorganisation  som vid dåvarande tid bestod av 10 länder, däribland Sverige.67 Europarådet bildades i efterdyningar av andra världskriget med syfte att förena Europa.68 I dag har rådet 47 medlemsländer bestående av alla Europeiska stater förutom Vitryssland. Ett av kraven för att få bli medlem i Europarådet är att staten har ett demokratiskt statsskick och bedöms ha vilja och förmåga att respektera grundläggande fri- och rättigheter.69 Syftet med samarbetet är att värna om demokratin, de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer.70 Regelbundet samlas politiska representanter från staterna för att diskutera och utvärdera hur väl de mänskliga rättigheterna respekteras och skyddas.71

De talrika övergreppen mot enskilda människor i många europeiska länder både under mellankrigstiden och under andra världskriget resulterade i en angelägenhet att försöka förhindra liknande händelser i framtiden.72 Skyddet för att stärka de mänskliga rättigheterna stod högt upp på prioriteringslistan. Därför undertecknades Europakonventionen den 4 november 1950 i Rom.73 Konventionen är Europarådets första skyddslagstiftning74 och byggdes på den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna som antagits av FNs generalförsamling 1948.75 Det är en så kallad sluten konvention, vilket innebär att endast de stater som är medlemmar av Europarådet kan tillträda den.

Utmärkande för konventionen är att den innehåller rättsligt bindande kontrollmekanismer som medlemsstater har att rätta sig efter. Det sker genom  rättspraxis från Europadomstolen.76 I Sverige ratificerades Europakonventionen redan 1953 men inkorporerades i svensk rätt 1995.77 Artiklarna i konventionen är allmänt vaga, varför Europadomstolens praxis tillmäts stor betydelse.78 Dessutom ska Europakonventionen tolkas dynamiskt, det vill säga i ljuset av samhällsutvecklingen  och de rådande förändringarna i rättsuppfattningen i konventionsstaterna ska beaktas.79 Klagorätt tillkommer varje enskild person, icke-statlig organisation eller en grupp av enskilda personer vilket framgår av artikel 34 i konventionen.80 Klagorätten förutsätter att alla möjligheter att få rättelse i hemlandet först har uttömts.

Fastän Europakonventionen inte har en specifik bestämmelse som reglerar våld mot kvinnor är den fortfarande mycket relevant. Flera av konventionens artiklar har betydelse för att trygga individuella våldsoffers rättigheter och friheter.81 Särskilt artikel 3 (förbud mot tortyr eller omänsklig/förnedrande behandling eller bestraffning) och artikel 8 (rätt till skydd för privat- och familjeliv) är skyddsbestämmelser som i dag används flitigt i Europadomstolen. Jag kommer endast att behandla rätten till skydd för privatliv och inte familjeliv enligt artikel 8. Bestämmelserna adresserar staternas skyldighet att skydda utsatthet och personers integritet. En viktig aspekt av skyddet för privatlivet är den fysiska integriteten. För att tortyrsnivån enligt artikel 3 ska ha  uppnåtts ska det handla om en allvarlig kränkning. Är det däremot fråga om en mindre allvarlig kränkning kan det räcka för att nå upp till en överträdelse gentemot artikel 8. Tortyrförbudet är absolut, varför ingen tolkningsmarginal är möjlig.82  Det innebär att bestämmelsen inte har utrymme för något undantag, vare sig under krig eller i annat allmänt nödläge samt är tillämplig på varje människa utan olika villkor.83 Rättigheten  till skydd för privatliv ser däremot annorlunda ut. Denna rättighet är relativ, det vill säga den kan begränsas, till skillnad från tortyrförbudet som är absolut. Ingrepp i rättigheten får dock endast ske om det finns lagstöd, fyller ett legitimt syfte och är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.84

Begreppet ”tortyr” definieras inte i artikel 3. Inte heller begreppen ”omänsklig behandling” och ”förnedrande behandling” definieras. Begreppen är av allmän natur och är svåra att definiera på ett meningsfullt sätt.85 Gärningarna kan därför omfatta våldshandlingar av skiftande art. Skyddsobjektet i artikel 3 är en persons värdighet och fysiska integritet.86 Europadomstolen har emellertid framhållit att endast en behandling eller en bestraffning som kännetecknas av betydande hårdhet eller hänsynslöshet kan falla under artikeln.87 Det vill säga begreppen ska tolkas restriktivt. I flera mål när  frågan om tortyr eller omänsklig/förnedrande behandling varit i fråga har det bland annat rört sig om misshandel av fångar, våldtäkter, avsaknad av mat, dryck och medicinsk tillsyn.

Rätten till respekt för privatlivet har flera aspekter och är också svår att definiera. Artikel 8 medför i första hand en förpliktelse för staten att avhålla sig från ingrepp i den skyddade rättigheten.88 Utöver otillåtna ingrepp i den privata sfären ska staten skapa tillräckligt rättsligt skydd för enskilda personer. Alltså medför artikeln ett visst krav på skydd genom lag. Till exempel så kan det finnas en skyldighet för myndigheter att vidta rimliga åtgärder i situationer där en person är utsatt för konkreta hot eller trakasserier.89

Istanbulkonventionen om bekämpandet av våld mot kvinnor Europarådet har sedan 1993 haft bekämpandet av våld mot kvinnor som ett prioriterat område.90 Istanbulkonventionen antogs av Europarådet 2011. Konventionen är det  första juridiskt bindande regionala instrumentet i Europa som på ett övergripande sätt tar upp olika former av våld mot kvinnor och våld i hemmet. Psykiskt, fysiskt och sexuellt våld är olika former av våld som innefattas av Istanbulkonventionen. I Sverige ratificerades konventionen 1 juli 2014 och den trädde i kraft 1 november 2014.91 Det är 12 länder som i dagsläget har ratificerat konventionen och ytterligare 13 medlemsstater har undertecknat men inte ratificerat den. Detta leder till att skyddslagstiftningen gentemot våld mot kvinnor i Europa ytterligare har förstärkts.

Kännetecknande för Istanbulkonventionen är att den tydliggör att våld mot kvinnor är  en form av könsrelaterat våld som begås mot kvinnor för att de är kvinnor. Våldet betraktas som en följd av bristande maktbalans mellan kvinnor och män, vilket leder till allvarlig  diskriminering  mot  kvinnor  både  ute  i  samhället  och  inom familjen.92 Europarådets definition av våld mot kvinnor utgår från FN:s formulering. Utgångspunkten är att våldet är ett uttryck för historiskt ojämna maktförhållanden och att det är könsrelaterat på en strukturell nivå.93 Syftet med Istanbulkonventionen är att skydda kvinnor mot alla former av våld och att förebygga, lagföra och avskaffa sådant våld på sikt. 94 I mars 2016 föreslog den Europeiska kommissionen i ett pressmeddelande att hela EU borde ansluta sig till Istanbulkonventionen för att  bekämpa våld mot kvinnor.95

FN:s kvinnokonvention

FN:s kvinnokonvention är den primära bindande internationella juridiska dokumentet gällande skyddet för kvinnors mänskliga rättigheter.96 Konventionen är folkrättsligt bindande. Stater kan därmed hållas ansvariga för kränkningar av den, och den kräver att staterna skyddar kvinnor mot allt slags våld såväl på arbetsplatser, i familjen som i  andra sammanhang.97 Ändå innehåller konventionen ingen uttrycklig bestämmelse som adresserar våld mot kvinnor.98 Istället kan tanken om att kvinnor ska vara fria från våld härledas ifrån konventionens inledande ord. Där stadgas bland annat att konventionsstaterna är ”medvetna om att en ändring av mannens traditionella roll  liksom av kvinnans roll inom samhället och familjen är nödvändig för att full jämställdhet mellan män och kvinnor skall uppnås”.99 Denna formulering syftar på kvinnovåld.100

FN:s generalförsamling antog konventionen 1979 och den trädde sedan i kraft 1981.101 Vid dess tillkomst sågs den som ett stort framsteg för främjandet av kvinnors  rättigheter.  Samtidigt  fick  den  kritik  av  vissa.  Bland  annat  lyfte den kvinnliga förespråkaren för kvinnors rättigheter Charlesworth fram att en specifik konvention för just kvinnors rättigheter skulle marginalisera deras mänskliga rättigheter.102 Eftersom det skulle skapas olika mekanismer för kvinnors rättigheter och andra mänskliga rättigheter.103 I dag har 189 av FN:s 193 medlemsstater ratificerat kvinnokonventionen däribland Sverige.104

Kvinnokommittén övervakar staternas åtaganden genom att följa upp hur konventionen åtföljs. Bland annat övervakar kommittén stater genom att de som ratificerat konventionen skriver rapporter vart fjärde år om hur de levt upp till konventionens artiklar, till exempel för att förebygga våld mot kvinnor.105 Här fyller icke-statliga organisationer (NGO:s) skuggrapporter en viktig funktion. NGO:s granskar stater genom att skriva egna rapporter till kommittén om hur stater ”faktiskt” följer konventionen.106 Genom deras granskningar blir rapporterna mer verklighetsbaserade. Utifrån dessa rapporter kan kommittén även skriva allmänna rekommendationer till   medlemsstaterna för att uppmärksamma staterna om något särskilt de behöver följa. Det går att kritisera tyngden av kommitténs uttalanden. Flera konventionsstater har också dröjt med att fullfölja sina åtaganden genom att skicka in sina rapporter alldeles för sent.107 Därför är konventionen  inte  alltid  så  effektiv.  Dessutom  är kvinnokonventionen fortfarande ganska okänd i Sverige, trots att den trädde i kraft 1981.

Kvinnokommitténs allmänna rekommendation nummer 19 har haft stor betydelse.108 Det var en av de första rekommendationer som uppmärksammade våld mot kvinnor. Rekommendationen beskrev att våld är en form av diskriminering och därför utgör brott mot mänskliga rättigheter. Dessutom förtydligades att stater ska förebygga, utreda    och straffa våldshandlingar oavsett om handlingarna har begåtts av myndigheter eller  privata personer.109 Det klarlades även att staterna enligt kvinnokonventionen har ett ansvar för att skydda kvinnor och att vidta positiva åtgärder för att avskaffa alla former av våld. FN har även en handbok för lagstiftning om våld mot kvinnor.110

 

67 Danelius, s. 17.
68 Wassenberg, s. 9.
69 Danelius, s. 20.
70 Wassenberg, s. 24.
71 SOU 2015:55, s. 191.
72 Danelius, s. 17.
73 Harris, O’Boyle & Warbrick, s. 1. Se även Danelius, s. 17.
74 Wassenberg, s. 33.
75 Danelius, s. 17.
76 Åhman, 2015, s. 31. Se även Harris, O’Boyle & Warbrick, s. 4.
77 Lag (1994: 1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Se även Åhman, 2015, s. 13.
78 Danelius, s. 50.
79 Harris, O’Boyle & Warbrick, s. 8-10.
80 Danelius, s. 24. Se även Harris, O’Boyle & Warbrick, s. 6.
81 Harris, O’Boyle & Warbrick, s. 7-8.
82 Harris, O’Boyle & Warbrick, s. 235. Se även Åhman, 2015, s. 48.
83 Harris, O’Boyle & Warbrick, s. 235.
84 Åhman, 2015, s. 49.
85 Danelius, s. 72.
86 Danelius, s. 84.
87 Danelius, s. 73.
88 Danelius, s. 347.
89 Danelius, s. 348.
90 SOU 2015:55, s. 191.
91 Se Europarådets hemsida för att se vilka länder som har ratificerat konventionen.
92 Se ingressen till Istanbulkonventionen.
93 DS 2012:52, s. 17. Se även ingressen till Istanbulkonventionen.
94 Artikel 1 Istanbulkonventionen.
95 Europeiska kommissionens pressmeddelande, Bryssel den 4 mars 2016.
96 The Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against Women, G.A. Res. 34/180,U.N. GAOR Supp. (No.46), U.N. Doc. A/Res/34/180.
97 SOU 2015:55, s. 183.
98 Freeman, Chinkin, Rudolf, s. 443.
99 Kvinnokonventionens inledande ord.
100 Artikel 2, artikel 6 och artikel 16 Kvinnokonventionen.
101 Freeman, Chinkin, Rudolf, s. 7.
102 Westendorp, s. 22 ff.
103 Ross, s. 12.
104 Se Kvinnokonventionens hemsida för att se vilka länder som har ratificerat den.
105 Weissbrodt m.fl., s. 269.
106 Se närmare om detta i avsnitt 3.2.3.3.1.
107 Weissbrodt m.fl., s. 270.
108 Freeman, Chinkin, Rudolf, s. 444.
109 Freeman, Chinkin, Rudolf, s. 465.
110 UN Women, Handbook for legislation on violence against women, New York, 2012.

 

Broktawit Wubeshet, jurist

Om Brok Wubeshet

avatar