Hem / Featured / Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem – del 7

Våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem – del 7

För att klaga till Europadomstolen krävs att en person påstår sig vara offer för en kränkning av Europakonventionen. Foto: Liv&Rätt:s bildbank

Detta är del 7 i en artikelserie om våld mot kvinnor sett i ljuset av Sveriges folkrättsliga och europarättsliga åtaganden skriven av jurist Broktawit Wubeshet. Vi skall i den här delen fortsätta om den svenska regleringen sedd i ljuset av europarättsliga åtaganden.

4. Den svenska regleringen sedd i ljuset av europarättsliga åtaganden

4.3 Europadomstolens praxis

Europadomstolen är en heltidsarbetande domstol som behandlar mellanstatliga mål och enskilda klagomål och domstolen består av en domare från varje konventionsstat.158 Mellanstatliga mål är talan som väckts av en konventionsstat mot en annan konventionsstat med påstående om att den senare staten har brutit mot konventionen.159 Enskilda klagomål tillkommer en enskild person, en icke-statlig organisation eller en grupp av enskilda personer.160 En rätt att klaga kräver att en person påstår sig vara offer för en kränkning av Europakonventionen. Alla konventionsstater är underkastade denna internationella kontroll.

Kort bakgrund

Europadomstolen har i dagsläget behandlat cirka 43 rättsfall som har berört olika typer av våld mot kvinnor.161 Av dem har domstolen funnit konventionsöverträdelser i drygt 33 fall. Våld mot kvinnor är ett samhällsproblem i hela Europa, även om våldsproblematiken kan skilja sig. Att ha i åtanke är att Europadomstolen kan ompröva ett mål i stor sammansättning, varför ett fall kan komma att ändras. Medlemsstater har en tolkningsmarginal när det kommer till Europakonventionen. Det innefattar en frihet att tillämpa Europakonventionens bestämmelser på ett flexibelt sätt med beaktande av inhemska förhållanden och rättsliga traditioner men under övervakning av Europadomstolen.162 I denna analys här nedan har jag valt att lyfta fram några av de rättsfall där utgången har varit en överträdelse av Europakonventionens skydd gällande våld mot kvinnor i en bredare kategori än det svenska kravet på närståendekrets. Det görs för att belysa olika våldssituationer där kvinnor inte har blivit skyddade eller inte erhållit rättsmedel i enlighet med statens positiva förpliktelser enligt Europakonventionen. Vidare undersöks om det finns en europeisk standard gällande våld mot kvinnor.

Positiva förpliktelser

De flesta bestämmelser i konventionen är formulerade som förbud mot att göra ingrepp i enskilda människors rättigheter.163 Då ingreppen i första hand riktar sig mot staten är det staten som ska avhålla sig från otillåtna rättighetsbegränsningar. Både artikel 3 och artikel 8 är sådana föreskrifter. Artiklarna ska skydda mot att en människa ska behöva bli berövad sitt liv eller bli torterad, och heller få privatlivet kränkt. Detta utgör den negativa skyldigheten som åligger staten, det vill säga den innefattar förbud mot att handla på ett visst sätt.164 I dessa fall finns också en positiv förpliktelse som hör ihop med den negativa skyldigheten; statens förpliktelse att försäkra medborgarna om att deras rättighetsskydd är tillfredsställande, även i relation till andra enskilda rättssubjekt. Förpliktelserna innebär att staten måste skapa regler som ger ett grundläggande rättighetsskydd och även inrätta offentliga organ som griper in vid övergrepp, vilket innefattar straffrättsligt skydd för våld mot kvinnor och noggranna utredningar vid polisanmälningar.

Myndighetsvåld riktat mot kvinnor

Det finns flera rättsfall från Europadomstolen som behandlar myndighetsvåld. Att våld sker vid handläggning av ärenden är tragiskt eftersom det skapar misstroende mot myndigheter och staten. I Sverige är det något som är ovanligt, men rättsfallen är intressanta att studera.

I Junhke (2008) och Y.F. (2003) båda mot Turkiet fälldes staten för brott mot artikel 8 Europakonventionen för en tvångsvis genomförd gynekologisk undersökning. Även om staten uppgav att den hade haft ett legitimt syfte att begränsa rätten till respekt för privatlivet, stred statens rättighetsbegränsning mot syftet med bestämmelsen.165 I Junhke bedömde domstolen också ifall behandlingen hade uppnått tortyrsgraden enligt artikel 3 men det ansågs inte det ha gjort.166 I målet Y.F. hade en kvinna dessutom fått använda en ögonbindel efter att hon arresterats, politiska tjänstemän hade slagit henne med batonger, verbalt förolämpat henne och hotat att våldta henne.167 Det vill säga behandlat henne illa.168 Europadomstolen tog särskilt hänsyn till kvinnans sårbarhet vid hennes förvar och till myndighetskontrollen.169

Yazgül Yilmaz (2011) är ett ytterligare fall mot Turkiet där staten har begått en överträdelse, men här mot artikel 3 i konventionen. Fallet behandlar en ung kvinna som blivit sexuellt trakasserad medan hon varit i polisens förvar. Även hon hade utsatts för en gynekologisk undersökning utan hennes eller hennes vårdnadshavares samtycke.170 Detta ledde till att hon fick posttraumatisk stress och depression. Europakonventionen kräver ett visst krav på skydd, varför det också i detta fall var en överträdelse.

I rättsfallet Izci mot Turkiet (2013) hade klaganden deltagit i en demonstration för att markera kvinnodagen i Istanbul den 6 mars 2005.171 Hon blev allvarligt skadad av poliser som slog människor med sina batonger och besprutade dem med tårgas.172 De turkiska myndigheterna hade även misslyckats med att slutligen utreda brotten för att hitta och straffa poliserna.173 Detta gav upphov till allvarliga tvivel beträffande statens förpliktelser enligt konventionen. Domstolen ansåg att det hade varit ett brott mot artikel 3174 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling) både i dess materiella och processuella aspekt och att det dessutom utgjort en kränkning av artikel 11175 (föreningsfrihet) i konventionen.

Det finns ännu fler fall mot Turkiet, Afet Süreyya Eren och Dilek Aslan är två från 2015 som jag här nedan vill belysa. Det första fallet behandlar en kvinna som tagits i polisens förvar som misstänkt för att vara medlem i en olaglig politisk organisation.176 Under fyra dagar utsattes hon för misshandel av poliser. Dessutom hade hon hotats om att bli våldtagen och utsattes för sexuella trakasserier. Domstolen konstaterade att behandlingen var mycket allvarlig och utgjorde lidande som endast kunde anses utgöra tortyr.177 Därmed utgjorde det ett brott mot artikel 3 både i dess materiella och processuella aspekt.178 Det andra fallet berör polisens misshandel av en kvinna och bristen på effektiva utredningar. Klaganden greps den 21 oktober 2006 när hon delade ut flygblad.179 Hon hade hindrats från att distribuera broschyrer som återspeglade hennes åsikter. I detta fall kunde Europadomstolen vid värderingen av bevisen inte bortom allt rimligt tvivel finna att sökande hade blivit utsatt för misshandel.180 Ibland kan en bevisvärderingsfråga vara helt avgörande för om en inskränkning i en rättighet är godtagbar eller inte. Domstolen fann dock att de turkiska myndigheterna hade underlåtit att genomföra en adekvat och effektiv utredning.181 Följaktligen konstaterade domstolen att det endast var ett brott mot artikel 3 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling) i dess processuella aspekt 182 och inte en överträdelse av artikel 10 (yttrandefrihet) i konventionen. Utredningar behöver alltså vara effektiva och grundligt genomförda.

Våldtäkt och misshandel

Rättsfallet X och Y mot Nederländerna (1985) är ett särskilt fall som visar på hur Europakonventionen varit av stor betydelse. Målet gällde en sextonårig ung flicka, med en utvecklingsstörning som våldtogs av sin släkting i sitt hem för barn med psykiska funktionshinder.183 Händelsen hade traumatiska konsekvenser för henne och gav henne ännu mer psykisk påfrestning. Hennes far väckte klagomål åt hennes vägnar eftersom hon mentalt och intellektuellt fortfarande var som ett litet barn.184 Vid den tidpunkten kunde åtal för brottet endast väckas av målsäganden, enligt nederländsk lag.185 På grund av flickans mentala tillstånd var hon dock inte kapabel till att göra det. Det fanns därmed en lucka i den nederländska lagstiftningen. Vid prövningen i Europadomstolen konstaterade domstolen att flickan hade blivit utsatt för en kränkning av artikel 8 (rätt till skydd för privatlivet) i konventionen.186 En fråga om “privatliv” omfattar fysisk och moralisk integritet, inklusive sexliv. Dessutom ansåg domstolen att hon inte hade försetts med praktisk och effektivt rättighetsskydd, vilket krävs för att säkerställa statens förpliktelse i enlighet med artikel 8.187

Fallet M. C. mot Bulgarien (2004) gällde en flicka på 14 år som hade blivit våldtagen av två män. Efter händelsen hade hennes mor tagit henne till sjukhus med anledning av allvarliga skador.188 I Bulgarien var minimiåldern för sexuellt umgänge 14, med förutsättningen att samtycke förelåg.189 Det krävdes att flickor aktivt och fysiskt gett motstånd till ett nekande för sexuellt umgänge, för att åtal skulle kunna väckas för våldsbrott och i många fall fanns det inte tillräckliga bevis.190 Därför var det vanligt att gärningarna inte åtalades. Europadomstolen kom fram till att det rörde sig om ett konventionsbrott både mot artikel 3 och artikel 8. Domstolen framhöll att stater har en skyldighet att åtala, straffbelägga och ingripa i alla situationer där det föreligger sexuellt tvång,191 oavsett om offret aktivt gjort fysiskt motstånd eller inte. Artikel 8 förutsätter alltså kriminalisering och ett effektivt ingripande vid sexuellt umgänge som inte grundar sig på samtycke.

Målet P.M. mot Bulgarien (2012) berörde en klagande som vid tretton års ålder hade våldtagits och misshandlats.192 Hon hävdade att brottsutredningen i hennes fall hade varit ineffektiv och att hon inte hade fått något effektivt inhemskt rättsmedel. Det tog mer än 8 år för de bulgariska myndigheterna att påbörja rättsprocessen i hennes ärende.193 Detta ansåg Europadomstolen stå i strid med artikel 3 i konventionen194 enligt dess processuella ram eftersom rättsprocessen var för lång.

I I.G. mot Moldavien (2012) hävdade klagande att staten hade misslyckats med att genomföra en noggrann utredning gällande hennes våldtäktsanmälan.195 Det gällde en gärning som hade begåtts mot henne när hon var 14 år.196 Det var oklart om samlaget hade skett med samtycke eller inte.197 Mot bakgrund av de som hade kommit fram i målet fann domstolen att utredningen i sin helhet inte nådde upp till de krav som följer av statens positiva skyldigheter att effektivt utreda och straffa alla former av sexuella övergrepp.198 Därför var det ett brott mot artikel 3 i Europakonventionen.

Fallet O’keeffe mot Ireland (2014) är ett rättsfall som avgjordes i stor kammare. Större delen av klagomålet gällde att staten inte hade skyddat en ung flicka från misshandel och våldtäkt.199 Dessutom gällde klagomålet sexuella övergrepp från hennes lärare och flickan var bara 9 år.200 I målet var det fråga om statens positiva förpliktelser och hur långt förpliktelserna kunde sträcka sig. Klaganden hävdade dessutom att staten varken hade utrett eller gett henne lämpligt rättsmedel för hennes misshandel. Domstolen ansåg att det hade varit ett brott mot artikel 3 och artikel 13 i konventionen angående den irländska statens misslyckande att skydda den sökande.201 Vidare ansåg Europadomstolen dock att det inte hade rört sig om ett brott mot artikel 3 i aspekter av utredningen.202

I målet W mot Slovenien (2014)  våldtogs en 18 årig kvinna av en grupp på sju män.203 Klagomålet bestod huvudsakligen av att det varit långa förseningar i brottmål och att ärendet hade skickats mellan olika nationella domstolar.204 Domstolen slog fast att det hade varit ett brott mot artikel 3 i konventionen, men bara inom den processuella delen.205 Det ställs höga krav på att rättsprocesser ska ha genomförts inom skälig tid.

Målet M.A. mot Slovenien (2015) gällde en kvinna som var gravid i åttonde månaden och som hade blivit attackerad av tre män.206 Männen hade dragit in henne i en bil, kört till en avlägsen plats och våldtagit henne den ena efter den andra.207 Den 5 november 1983 skickade polisen in ett klagomål mot förövarna.208 Den första rättegången var planerad till augusti 1988. På grund av att vissa personer saknades i förhandlingarna, huvudsakligen tilltalad eller deras ombud blev rättegången förskjuten flera gånger.209 Den 7 juli 2003, dog en av gärningsmännen.210 I november 2004 utfärdade domstolen en dom211 mot de övriga som sedan överklagades. Därför fortsatte målet fram till 2010 och pågick i totalt cirka 25 år.212 Europadomstolen ansåg att det hade varit ett brott mot de processuella kraven i artikel 3 enligt konventionen, eftersom processen hade dragit ut på tiden.

Våld i nära relationer eller inom ”familjen”

N.D. mot Slovenien (2015) är ett fall där en 14 årig flicka blivit kontinuerligt våldtagen av sin farbror under nästan två år.213 Klaganden uppgav att staten hade misslyckats med ett effektivt system för åtal, och att processen för brottsmålet hade tagit över nio år.214 Europadomstolen ansåg att det varit brott mot artikel 3 i konventionen men enbart enligt den processuella aspekten.215

I målet Y. V. mot Slovenien (2015) var det fråga om en vän till familjen som under upprepade gånger hade förgripit sig på dottern i familjen.216 Hon var 14 år och han drygt 55 år. Dessutom hade mannen och hans fru flera gånger tagit hand om tjejen vid olika tillfällen. Klagomålet bestod huvudsakligen av att rättegångsförfarandet hade varit orimligt långt och traumatiskt för henne.217 Brottmålsprocessen hade varat omkring sju år. Även under korsförhöret, ifrågasatte svarande henne. Flickan klagade på att korsförhöret hade använts som ett hotfullt och förödmjukande medel. 218 Europadomstolen konstaterade att det hade varit ett brott mot den svarande statens processuella skyldigheter enligt konventionens artikel 3.219 Vidare ansågs domstolen att det varit en överträdelse mot artikel 8, eftersom staten hade misslyckats med att skydda den personliga integriteten under brottsutredningen och rättegången.220

Målet S.H.H. mot Turkiet (2010) som ännu inte har helt avgjorts, gäller en ung flicka, som vid en ålder av 8 år blev utsatt för sexuella övergrepp och misshandel av sin far under en längre tid.221 Det övergick sedan till våldtäkt när hon var cirka tolv år. Klagomålet består i huvudsak av att domen mot hennes far var otillräcklig och att han inte blivit åtalad för våldtäkt eftersom undersökningen som genomfördes av de nationella myndigheterna var bristfällig. Europadomstolen kommunicerade till myndigheterna i Turkiet att det inte var acceptabelt, och lyfte fram artikel 3, 8 och 13 Europakonventionen.

 

158 Danelius, s. 22 ff. Se även artikel 33 och artikel 34 Europakonventionen.
159 Danelius, s. 23.
160 Danelius, s. 24.
161 Se aktuell factsheet violence against women från Europadomstolen eller på deras databas (Hudoc), http://www.echr.coe.int/Documents/FS_Domestic_violence_ENG.pdf.
162 Danelius, s. 51 ff.
163 Danelius, s. 53.
164 Danelius, s. 72 ff.
165 Case of Junhke v. Turkey para 60 and 61.
166 Case of Junhke v. Turkey para 71.
167 Case of Y.F. v. Turkey para 11.
168 Case of Y.F. v. Turkey para 16.
169 Case of Y.F. v. Turkey para 34.
170 Case of Yazgül Yilmaz v. Turkey para 7.
171 Case of Izci v. Turkey para 6.
172 Case of Izci v. Turkey para 7 and 8.
173 Case of Izci v. Turkey para 46 and 57.
174 Case of Izci v. Turkey para 75.
175 Case of Izci v. Turkey para 91.
176 Case of Afet Süreyya Eren v. Turkey para 6.
177 Case of Afet Süreyya Eren v. Turkey para 35.
178 Case of Afet Süreyya Eren v. Turkey para 40 and 47.
179 Case of Dilek Aslan v. Turkey para 7.
180 Case of Dilek Aslan v. Turkey para 54.
181 Case of Dilek Aslan v. Turkey para 55.
182 Case of Dilek Aslan v. Turkey para 59.
183 Case of X and Y v. the Netherlands para 8.
184 Case of X and Y v. the Netherlands para 9.
185 Case of X and Y v. the Netherlands para 14, 15 and 16.
186 Case of X and Y v. the Netherlands para 40.
187 Case of X and Y v. the Netherlands para 23 and 27.
188 Case of M.C. v. Bulgaria para 35 and 36.
189 Case of X and Y v. the Netherlands para 72 and 73.
190 Case of X and Y v. the Netherlands para 83, 159 and 164.
191 Case of X and Y v. the Netherlands para 185 and 187.
192 Case of P.M. v. Bulgaria para 6.
193 Case of P.M. v. Bulgaria para 65.
194 Case of P.M. v. Bulgaria para 67.
195 Case of I.G. v. Moldova para 3.
196 Case of I.G. v. Moldova para 3.
197 Case of I.G. v. Moldova para 43.
198 Case of I.G. v. Moldova para 45.
199 Case of O’keeffe mot Ireland para 3.
200 Case of O’keeffe mot Ireland para 14, 15 and 16.
201 Case of O’keeffe mot Ireland para 186.
202 Case of O’keeffe mot Ireland para 174.
203 Case of W v. Slovenia para 6.
204 Case of W v. Slovenia para 13 and 69.
205 Case of W v. Slovenia para 71.
206 Case of M.A. v. Slovenia para 6.
207 Case of M.A. v. Slovenia para 6.
208 Case of M.A. v. Slovenia para 8.
209 Case of M.A. v. Slovenia para 11.
210 Case of M.A. v. Slovenia para 15.
211 Case of M.A. v. Slovenia para 17.
212 Case of M.A. v. Slovenia para 28.
213 Case of M.A. v. Slovenia para 6.
214 Case of M.A. v. Slovenia para 38.
215 Case of M.A. v. Slovenia para 62.
216 Case of M.A. v. Slovenia para 7.
217 Case of M.A. v. Slovenia para 73.
218 Case of M.A. v. Slovenia para 87.
219 Case of M.A. v. Slovenia para 100.
220 Case of M.A. v. Slovenia para 116.
221 Case of S.H.H. v. Turkey para A.

 

Broktawit Wubeshet, jurist

Om Brok Wubeshet

avatar