Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / Featured / Varför Sverige fick fri abort – del 11

Varför Sverige fick fri abort – del 11

Det här är del 11 i en artikelserie om svenska abortlagens tillkomst med utgångspunkt från Stefan Swärds doktorsavhandling ”Varför Sverige fick fri abort”.

Foster - Varför Sverige fick fri abort - del 11

Fri abort var en otänkbar tanke på femtiotalet och i början av sextiotalet. Abort som en nödfallsåtgärd, och att det ofödda barnet skulle ha ett rättsskydd, det var då självklarheter. Tanken på fri abort var så kontroversiell att det inte fanns någon ledande politiker från något parti som gav sitt stöd till detta.

Vi har nu i 10 artiklar visat hur det gick till när Sverige fick fri abort. I förra artikeln lyftes fram hur tanken på fri abort väcktes i Sverige. Det var en otänkbar tanke på femtiotalet och i början av sextiotalet. Abort som en nödfallsåtgärd, och att det ofödda barnet skulle ha ett rättsskydd, det var då självklarheter. I förra artikeln tittade vi närmare hur denna helt nya tankegång väcktes i svensk debatt, i media och i politiken.

I den här artikeln ska vi närmare granska hur denna djärva idé fick spridning. Ett kapitel i min doktorsavhandling handlar just om spridningsprocessen, hur stödet för fri abort växte under en tioårsperiod, för att till slut få en bred majoritet i riksdagen.

I avhandlingen utgick jag från modeller för innovationsspridning, där jag skiljer på pionjärer, tidiga accepterare, tidiga majoriteten, sena majoriteten, och den sista gruppen är eftersläpare eller motståndare. Det är de grupper som accepterar reformen först när den är genomförd, eller som inte accepterar den alls.

Fri abort var alltså en mycket kontroversiell tanke när den först fördes fram i debatten åren 1962-63. Jag studerade sedan ingående hur spridningen gick till av denna tanke. Först var tanken så kontroversiell att det inte fanns någon ledande politiker från något parti som gav sitt stöd till detta. Något stöd bland expertisen, t.ex. sjukvårdsorganisationerna fanns det inte heller, med undantag för några enskilda läkare som stack ut hakan i denna fråga.

Min forskning visar dock att spridningen och stödet för fri abort gick relativt snabbt. Frågan var t.ex. oerhört kontroversiell inom folkpartiets ungdomsförbund och det var under full storm en knapp majoritet röstade för. Men inom några år hade det svängt och redan 1966 var det en bred majoritet inom FPU för fri abort.

Gruppen tidiga accepterare var de som först tog ställning när debatten tagit fart, men även i den gruppen hittar man inte ledande politiker, de var ganska avvaktande och försiktiga. De tunga expertorganen som läkarorganisationerna och Medicinalstyrelsen var också avvaktande. Men det var också kvinnoorganisationerna. En av huvudslutsatserna i min avhandling var att kvinnoorganisationerna inte var de drivande att lyfta fram fri abort i Sverige.

De tidiga accepterarna var de politiska ungdomsförbunden och vissa liberala och socialdemokratiska tidningar.

Efter några år började kvinnoorganisationerna att bli mer fri abort-vänliga. Det var den nya feministiska och vänsterinriktade kvinnorörelsen som växte fram i mitten av sextiotalet, som blev drivande. Grupp 8 var ett typiskt exempel på denna nya kvinnorörelse. Det påverkade också socialdemokratiska kvinnoförbundet som några år senare tog ställning för fri abort.

Den sena majoriteten för fri abort växte fram i början av sjuttiotalet före riksdagsbeslutet 1974. Tanken om att kvinnan själv skulle fatta beslutet började få ett växande stöd, även inom sjukvårdens organisationer och bland riksdagsledamöterna, framförallt inom socialdemokratin, men också inom folkpartiet och centerpartiet fanns ett växande stöd för fri abort.

Den sista gruppen som sist accepterar reformen var eftersläpare enligt terminologin i min avhandling. Den gruppen är de som inte accepterade fri abort vid riksdagsbeslutet 1974 som har gjort det senare. Moderaterna röstade nästan enhälligt mot fri abort 1974 men några få år senare stod partiet för ett enhälligt ja till fri abort. Man bör dock påpeka att moderaternas motförslag 1974 låg ganska nära regeringens förslag men man behöll ändå kvar en lagstiftning som gav ett principiellt rättsskydd åt det ofödda barnet. I dagsläget finns det inte någon skepsis inom moderaterna mot fri abort.

Det omfattande motstånd som 1974 fanns inom centerpartiet och folkpartiet mot fri abort har också försvunnit. Det finns inte någon ledande företrädare för dessa partier som idag ifrågasätter fri abort.

Kristdemokraterna var 1974 fullständiga abortmotståndare, men eftersom man vid den tidpunkten inte satt i riksdagen var det en ganska marginell ståndpunkt, och man var inte en del av den officiella debatten vid den tidpunkten.

Långt senare kom dock kristdemokraterna att acceptera den fria aborten, t.o.m. till den artonde graviditetsveckan, vilket är unikt för kristdemokratiska partier om man jämför med andra länder.

Svenska kyrkan med ärkebiskopen i spetsen var också stora abortmotståndare i samband med att lagen gick igenom 1974. Så även den kristna falangen inom socialdemokratin, det som då kallades för broderskapsrörelsen. Idag heter organisationen Tro & Solidaritet.

Kristdemokraterna, broderskapsrörelsen och Svenska kyrkan kan här klassas som en del av eftersläparna. De som långt efter alla andra accepterade fria aborten, men som idag helt och fullt sluter upp bakom den liberala abortpraxisen.

Gruppen motståndare har varit begränsad i Sverige, de som aldrig har accepterat den nya politiken sedan 1974. Det handlar om några aktivistorganisationer, och vissa falanger inom kristenheten. I USA har dock gruppen motståndare varit mycket omfattande, och man har fortfarande en majoritet i en del av USA:s delstater.

I nästa artikel ska vi närmare granska argumenten och tänkesätten. Hur tänkte man och hur resonerade man när denna stora omsvängning genomfördes?

Stefan Swärd, doktorerade i statskunskap 1984 vid Stockholms universitet på avhandlingen ”Varför Sverige fick fri abort”.

Om Stefan Swärd

avatar