Nättidning utgiven av föreningen Människovärde

Hem / Featured / Varför Sverige fick fri abort – del 5

Varför Sverige fick fri abort – del 5

Det här är del 5 i en artikelserie om svenska abortlagens tillkomst med utgångspunkt från Stefan Swärds doktorsavhandling ”Varför Sverige fick fri abort”.

Riksdagen - Varför Sverige fick fri abort

Abortutredningens omfattande betänkande presenterades 1971 och förslaget blev nästan fri abort, men ändå tog man inte steget fullt ut eftersom man höll fast vid modellen med ett prövningsförfarande.

I förra artikeln skildrade vi hur svensk abortopinion svängde 1965. En utlösande faktor var den så kallade Polenaffären. Kvällspressen avslöjade att svenska kvinnor reste till Polen för att få göra en abort. En SIFO-mätning utförd under hösten 1965 visade att opinionen hade svängt. 46 % av de tillfrågade ansåg att det borde bli lättare att få abort, medan 37 % var nöjda med rådande förhållanden. Man bör notera att SIFO-frågorna vid denna tidpunkt inte handlade om fri abort, utan bara om huruvida det skulle bli lättare att få abort.

Regeringen tillsatte alltså en utredning 1965 för att göra en översyn av abortlagstiftningen. Det var en vanlig så kallad parlamentarisk utredning, det innebar att riksdagspartierna hade representanter i utredningen (med undantag för VPK, vänsterpartiet kommunisterna som det hette på den tiden). Det blev totalt 8 ledamöter. Abortkommittén skulle utgöras av de tre socialdemokraterna Bo Martinsson, Mary Holmqvist och Görel Alm, där den sistnämnda företrädde kvinnoförbundet. Ruth Hamrin-Theorell representerade folkpartiet, centerpartiet företräddes av Elvy Olsson och högerpartiet av Astrid Kristensson. Två opolitiska ledamöter var också med i utredningen, justitierådet Bengt Hult och gynekologen Verner Westberg, båda dessa hade i media gett uttryck för en liberal syn på abortlagen. Det opolitiska justitierådet Bengt Hult blev utredningens ordförande.

Utredningen skulle bedriva sitt arbete under 6 år, först 1971 kom slutbetänkandet.

Det innebar att abortutredningen tog mycket god tid på sig att utmejsla ett förslag till lagstiftning och man prövade noga olika ståndpunkter under hela utredningsperioden.

Abortkommittén började sitt arbete med att undersöka den existerande lagens tillämpning. Bland annat gjorde man många resor runt om i landet och besökte dem som jobbade med abortärenden.

I slutet av 1966 började man inom abortkommittén diskutera abortlagens indikationer, d.v.s. på vilka grunder skulle det vara tillåtet att få abort. Vid den tidpunkten tänkte man sig inte en fri abortlag, utan tänkte helt i banorna av en undantagslagstiftning, abort skulle tillåtas i undantagsfall, och lagstiftningen skulle specificera de skäl som skulle göra en abort tillåten, en så kallad indikation.

Vid den tidpunkten diskuterade abortkommittén en vidgad tillämpning av den socialmedicinska indikationen som fanns i den befintliga lagstiftningen. Eller också att skapa en ny och bredare abortindikation av typen ”så och eljest när synnerliga skäl föreligger”. Kommittén menade att det inte skulle vara för lätt att få abort utan gränser måste finnas för aborträtten. Samtidigt var man inte främmande för att införa en ”friare” abort före en viss tidpunkt i graviditeten. I ett sammanträde 1967 kom kommittén fram till att en avgörande tidsgräns borde vara den 12:e graviditetsveckan. En friare tillgång till abort före 12:e veckan skulle innebära en Stockholmstillämpning av den befintliga lagstiftningen. Vid den tidpunkten var det så att abortlagen tillämpades liberalare i Stockholm än i andra delar av Sverige.

Kommittén höll dock fast vid principen att även under första delen av graviditeten skulle kvinnan behöva ansöka om att få göra abort, ansökan måste prövas och kunna avslås. Kvinnans egen uppfattning skulle dock tillmätas större betydelse. En gynekolog skulle ha till uppgift att avgöra om en abortindikation föreligger för en kvinna som söker abort. Anser gynekologen att indikation saknas borde ärendet avgöras av en lokal nämnd, och vid avslag skulle kvinnan kunna överklaga till Medicinalstyrelsen (dåvarande Socialstyrelsen).

Abortkommittén var helt inne på spåret att en liberalisering av abortlagstiftningen inte skulle göras genom en allmän rätt till fri abort eller att införa en social indikation i lagstiftningen, som skulle göra abort tillåtet nästan av vilket skäl som helst.

Utredningens arbete drog ut på tiden. Från början var ambitionen att man skulle bli klar 1967 eller 1968, men det blev man inte.

Det kan också noteras att abortkommittén svängde i uppfattningen medan utredningsarbetet pågick. Denna något mer restriktiva syn övergavs efterhand.

1969 började dock media att skriva om att abortkommittén skulle komma att föreslå helt fri abort, men att man ändå skulle behålla indikationerna, men att kvinnans egen vilja skulle vara utslagsgivande.

Någon helt fri abort har dock aldrig förordats av 1965 års abortkommitté, inte heller i slutbetänkandet. Under hösten 1969 utmejslades kommitténs inriktning och under 1970 utformades det nya förslaget till lagstiftning.

I september 1971 presenterade abortkommittén sitt slutbetänkande. Nästan 6,5 år efter att utredningen satt igång. En anledning till fördröjningen var de många undersökningar som utredningen satte igång, som drog ut på tiden. En annan anledning var att kommittén behövde tid på sig att komma fram till en slutsats.

Abortutredningens omfattande betänkande presenterades 1971 och förslaget blev nästan fri abort, men ändå tog man inte steget fullt ut eftersom man höll fast vid modellen med ett prövningsförfarande. Det blev en kompromisslösning. En närmare redogörelse för abortkommitténs betänkande kommer i nästa artikel.

Abortutredningens arbete hade bedrivits med en hög nivå av enighet. När kommittén slutligen skulle samla sig kring ett skarpt förslag gick dock meningarna isär. Två ledamöter reserverade sig mot abortkommitténs lagförslag.

Socialdemokraten Görel Alm som representerade kvinnoförbundet reserverade sig, hon önskade fri abort, där kvinnan själv fattade beslutet. Hon tycket att det slutliga förslaget blev en halvmesyr. Högerpartiets representant Astrid Kristensson reserverade sig också. Kristensson ville att abortlagstiftningen skulle fortsätta vara en undantagslagstiftning och att ett principiellt rättsskydd för fostret skulle finnas kvar.

I nästa artikel fortsätter vi beskrivningen och förklaringen till varför Sverige svängde i abortfrågan och hur vi fick fri abort.

Stefan Swärd
Doktorerade i statskunskap 1984 vid Stockholms universitet på avhandlingen ”Varför Sverige fick fri abort”

Om Stefan Swärd

avatar