Här hittar du artiklar tidigare utgivna på Människovärdes nättidning Liv&Rätt.

Hem / Featured / Varför Sverige fick fri abort – del 8

Varför Sverige fick fri abort – del 8

Det här är del 8 i en artikelserie om svenska abortlagens tillkomst med utgångspunkt från Stefan Swärds doktorsavhandling ”Varför Sverige fick fri abort”.

Varför Sverige fick fri abort – del 8

Det skapade viss irritation att abortpropositionen dröjde, efter sex års abortutredande. I mars 1974 presenterades äntligen abortpropositionen. Vissa tydliga ändringar hade gjorts i jämförelse med utredningsbetänkandet. Prövningsförfarandet med lokala nämnder hade tagits bort och kvinnan fick både det formella och reella beslutsansvaret.

Den statliga abortutredningen blev alltså klar 1971, kraftigt försenad. Den landade inte i ett förslag om helt fri abort, men nästan. I förra artikeln berättade vi om utredningsbetänkandet och debatten om det, och remisshanteringen. Kompromissen medförde att förslaget blev mycket kritiserat. De som önskade helt fri abort kritiserade utredningsförslaget för att det inte var tillräckligt långtgående, de som var emot fri abort kritiserade förslaget för att det gick alldeles för långt i liberaliserande riktning.

När justitiedepartementet fått in alla remissvaren, gjorde man som man brukar göra, man gick igenom och studerade alla remissvaren och gjorde en sammanställning över dem. Den omfattande kritiken mot lagförslaget innebar att man inom departementet måste finna en annan modell för en ny abortlag. Justitieminister Lennart Geijer tillsatte en arbetsgrupp för att komplettera betänkandet på några punkter. När arbetsgruppen var klar med sitt arbete började man omedelbart att skriva på propositionen till ny abortlag – detta hände i slutet av 1973.

Det skapade viss irritation att abortpropositionen dröjde, efter sex års abortutredande. I mars 1974 presenterades äntligen abortpropositionen. Vissa tydliga ändringar hade gjorts i jämförelse med utredningsbetänkandet. Prövningsförfarandet med lokala nämnder hade tagits bort och kvinnan fick både det formella och reella beslutsansvaret. De av abortkommittén slopade tidsgränserna hade Lennart Geijer återinfört i enlighet med många remissinstansers önskan.  Fram till den tolvte graviditetsveckan fick kvinnan helt själv bestämma om abort. Mellan den tolvte graviditetsveckan och den artonde fick kvinnan också själv bestämma om hon skulle göra abort, men man skrev in ett obligatoriskt krav på utredning vid varje enskild abortansökan. Anledningen till detta menade lagstiftaren, att medicinska skäl vägde tyngre vid en senare fas i graviditeten. Dessutom kunde kvinnan vara mer tveksam, varför en närmare utredning kunde behövas till hjälp för kvinnan att fatta ett beslut som var rätt för henne.

Mellan den 18:e och 24:e graviditetsveckan kunde abort endast tillåtas om synnerliga skäl förelåg och socialstyrelsen hade ansvar för att fatta beslut om abort. Socialministern Sven Aspling presenterade samtidigt förslag på en rad åtgärder till att förbättra och utvidga den abortförebyggande verksamheten.

Abortpropositionen väckte som väntat en stor uppmärksamhet. Media skrev en hel del om detta och på ledarplats var pressen mycket positiv till propositionen. Vid denna tidpunkt hade media svängt om till att förorda fri abort. Stegvis hade motståndet mot fri abort brutits ned och vid denna tidpunkt var det i stort sett bara den moderata pressen som var reserverad mot propositionen.

Det viktigaste argumentet som framfördes för det nya lagförslaget var att det stadfäste existerande praxis. De legala aborterna fortsatta att öka ganska explosionsartat medan man arbetade med propositionen. Följande siffror visar detta:

Antalet legala aborter i Sverige 1970-74

1970  16.100

1971 19.250

1972 24.170

1973 25.990

1974 30.636

Vid denna tidpunkt godkändes 97 procent av alla abortansökningar av socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd och de fåtaliga avslagen berodde ofta på att kvinnan inte ville ha abort. Praxis förändrades dramatiskt medan abortutredningen arbetade och medan regeringen arbetade med att lägga fram ett förslag till ny abortlagstiftning i form av en proposition från regeringen.

Den nya liberala abortpraxisen accepterades och då de flesta inte ville ändra i praxis återstod endast att acceptera förslaget till ny lagstiftning och låta det ligga till grund för en ny lagstiftning. Vissa tidningar som tidigare varit skeptiska mot fri abort hade böjt sig inför den praxis som utvecklats. Det var inte motiverat att ha kvar den gamla abortlagens byråkrati med ett ansökningsförfarande när nästan alla abortansökningar bifölls.

Det blev riksdagens socialutskott som fick ta hand om abortpropositionen från regeringen. Utskottsdiskussionerna visade att det utan tvekan skulle gå att samla en majoritet i riksdagen omkring regeringens förslag. Bland utskottets 15 ledamöter var 11 för propositionen. En av dem som reserverade sig mot propositionen i utskottet var socialdemokraten Evert Svensson, som också var ordförande i socialdemokraternas kristna organisation, broderskapsrörelsen.

Vid den tidpunkten var inte kristdemokraterna med i riksdagen så abortmotståndet kom framförallt från moderater och från kristet aktiva centerpartister, folkpartister och enstaka socialdemokrater. Kristdemokraterna var vid denna tidpunkt för något som i ett stort sett var ett abortförbud. Hade det funnits några kristdemokrater i riksdagen vid denna tidpunkt hade de enhälligt röstat nej till förslaget om fri abort.

I nästa artikel kommer vi att närmare granska beslutet i riksdagen om fri abort i maj 1974.

Stefan Swärd, doktorerade i statskunskap 1984 vid Stockholms universitet på avhandlingen ”Varför Sverige fick fri abort”.

Om Stefan Swärd

avatar