Nättidning utgiven av föreningen Människovärde

Hem / Featured / Varför Sverige fick fri abort – del 9

Varför Sverige fick fri abort – del 9

Det här är del 9 i en artikelserie om svenska abortlagens tillkomst med utgångspunkt från Stefan Swärds doktorsavhandling ”Varför Sverige fick fri abort”.

Riksdagen - Varför Sverige fick fri abort

Efter en lång process hamnade regeringens abortproposition för fri abort slutligen i riksdagen för ett avgörande våren 1974. Det blev en långvarig och intensiv debatt där riksdagen tog ställning för fri abort med röstsiffrorna 214-103.

Efter en lång process hamnade regeringens abortproposition för fri abort slutligen i riksdagen för ett avgörande våren 1974. Varje proposition som skickas till riksdagen tas ju om hand av ett utskott som går igenom det tillsammans. Man skriver sedan ett utskottsbetänkande utifrån majoriteten i utskottet. Det är vanligt att det blir reservationer från olika partier som inte håller med om majoritetens ståndpunkt.

Det var riksdagens socialutskott som fick ta hand om regeringens abortproposition. Även detta visar ett skifte i bedömningar, förr var det lagutskotten i riksdagen som tog hand om abortpropositioner, det hade gått från att i första hand vara en juridisk fråga till att räknas in i socialpolitiken.

Behandlingen i socialutskottet visade att det utan tvekan skulle gå att samla en majoritet i riksdagen omkring regeringens förslag. Socialutskottet bestod av 15 ledamöter och 11 av dem var för propositionen. En av de 11, centerpartisten Rune Gustavsson ville ha en tidsgräns för fri abort vid den 12:e graviditetsveckan. Men han röstade ändå för fri abort enligt propositionen i den slutliga riksdagsomröstningen.

Utskottets båda moderater, Ingegerd Troedsson och Karl Leuchovius reserverade sig i enlighet med den partilinje som moderaterna försökte driva i frågan. I stort sett överensstämde moderaternas reservation med de tankegångar dom förts fram av Astrid Kristensson i reservationen till abortutredningens betänkande 1971. Partiet ville behålla abortlagstiftningen som en undantagslagstiftning av hänsyn till fostrets liv men stödja en mycket liberal praxis under ett tidigt stadium av graviditeten för att medge undantag från huvudregeln att skydda fostrets liv.

Liknande tankegång fanns hos de två andra reservanterna i utskottet, socialdemokraten Evert Svensson och centerpartisten Egon Andreasson. Övriga sex socialdemokrater och tre centerpartister i utskottet röstade ja till propositionen. En vänsterpartist och en folkpartist gav också sitt bifall till regeringens förslag.

Propositionen orsakade ett stort antal motioner som utskottet hade att ta ställning till. De flesta motionärerna var måna om fostrets rättsskydd och ville avslå förslaget till ny abortlag.

När frågan kom upp i riksdagens kammare för ett avgörande beslut blev den en långvarig och intensiv debatt. Vänsterpartiet kommunisterna och socialdemokraterna hade lyckats mobilisera en nästan fullständig enighet för den nya abortlagen. De enda nejröstarna var de tre socialdemokraterna Evert Svensson, Eva Åsbrink och Otto Stadling. Inom centerpartiet röstade 42 ledamöter ja och 38 nej till regeringens abortproposition. Inom folkpartiet var man mer skeptisk till fri abort och 19 röstade emot och 12 röstade ja till regeringens abortproposition. Mittenpartierna var med andra ord ganska kluvna, framförallt orsakat av att partierna bestod av både kristna och icke-kristna.

Granskar man närmare hur folkpartisterna och centerpartisterna röstade ser man att det var framförallt ledamöter som var medlemmar i riksdagens kristna grupp som röstade nej till fri abort.

Moderaterna lyckades samla partiet nästan enhälligt omkring en partilinje. 43 moderater röstade nej till förslaget om fri abort, medan 2 röstade ja. Det var Anders Wijkman och Alf Wennerfors som vägrade följa partilinjen i denna fråga medan Inger Lindquist och Bo Siegbahn avstod från att rösta.

Med röstsiffrorna 214-103 hade riksdagen tagit ställning för fri abort.

Kristdemokraterna var ju inte med i riksdagen vid denna tidpunkt så det deltog inte i beslutet. Om KD hade varit med i riksdagen hade man röstat nej till fri abort och lagt ett eget förslag med en mycket restriktiv abortlagstiftning som bara tillät abort i nödsituationer och enstaka undantagsfall. Det var partiets linje vid denna tidpunkt.

En 10 års process och debatt hade nu gått i mål och den svenska abortpolitiken hade definitivt ändrat riktning.

10 år tidigare fanns det knappast alls några förespråkare för fri abort, nu var det en bred majoritet i riksdagen för en sådan lagstiftning.

Fri abort var en kontroversiell fråga 1974 även om en bred majoritet var för det. Kristna kyrkorna var helt emot, moderaterna var emot, och kristdemokraterna stod för en helt annan abortsyn.

Detta har sedan förändrats efterhand och idag finns det nästan en enhällig uppslutning för fri abort från det politiska systemets sida och olika intressegrupper. Även kyrkorna ställer idag upp för fri abort i stor utsträckning och även de samfund som inte gör det, är mycket lågmälda i frågan.

I nästa artikel kommer vi närmare att analysera hur denna omsvängning i attityder och värderingar var möjlig.

Stefan Swärd, doktorerade i statskunskap 1984 vid Stockholms universitet på avhandlingen ”Varför Sverige fick fri abort”.

Om Stefan Swärd

avatar