Nättidning utgiven av föreningen Människovärde

Hem / 2013 / Vilket blir Ilmar Reepalus eftermäle?

Vilket blir Ilmar Reepalus eftermäle?

Ilmar Reepalu

Ilmar Reepalu tycks sakna en moralisk kompass när det gäller judar, skriver Lisa Abramowicz (Foto: Malmö stad, Atelje Brorson)

Ilmar Reepalu har annonserat att han kommer att avgå som ordförande i Kommunstyrelsen för Malmö kommun den 1 juli 2013. Hur kommer Reepalus eftermäle bli? Säkert lovordad för djärva satsningar för att förbättra Malmös arkitektoniska utseende och infrastruktur. Men dessa satsningar är inte anledningen till att Reepalu varit och är mer omskriven och  omdebatterad än de flesta ministrar i den svenska regeringen.

Anledningen är de många märkliga uttalanden Reepalu har gjort om judarna i sin egen hemstad, judisk och israelisk lobby och sionismen, och därpå följande pudlar, oftast föga övertygande sådana. Här är några axplock:

Skånska Dagbladet (SkD) publicerade en serie artiklar av Andreas Lovén i januari 2010 om
situationen för Malmös judar, hur den lilla judiska församlingen med färre än 800 själar
kände sig hotade och trakasserade (verbalt och/eller fysiskt) såväl i det offentliga livet som i skolorna, både lärare och elever. Hoten och trakasserierna kom enligt offren främst från den stora befolkningsgrupp i Malmö som nu utgör ca 20% av dess befolkning, invandrare från Mellanöstern. Den lokala polisen bekräftade situationen.

Den 27 januari 2010 publicerades en intervju med Reepalu om detta faktum. Han undvek
att tala om rasism i allmänhet snarare än just antisemitism, men pressad om detta, svarade
Reepalu

” Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda.”

Han beskrev vidare att judarnas problem i Malmö kom från extremt högerhåll och att han själv varit utsatt för sådant.

”Men då fick jag inget stöd från judiska församlingen”, utropade han.

När Reepalu frågades om muslimsk antisemitism uttryckte han förståelse för att Israels
aktioner i Gaza hade upprört många invandrare från Mellanöstern, en upprördhet han
själv delade. Reepalu säger vidare i intervjun att när han uttalar sig om utrikespolitik så gör
han det inte som kommunpolitiker utan som privatperson.

” Vi hanterar inte utrikespolitik i kommunen. Lagen förbjuder det. Därför kan jag väldigt tryggt ha en uppfattning i utrikespolitiska frågor.”

Uttalandet förfaller minst sagt absurt, eftersom han friskt blandade ihop sina egna kommuninnevånare med utrikespolitik i samma andetag. Dessutom – om man är en offentlig person tillika en med stor makt, så spelar det ingen roll om man uttalar sig som privatperson eller som politiker, man ses som en och densamma i offentlighetens ögon.

På frågan om hur situationen för judar i Malmö kunde förbättras svarade han att det inte
bara var politikernas ansvar utan också judarnas.

”Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar avcivilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, somkan sända fel signaler.”

Dessa uttalanden blev snabbt kända och spridda i såväl Sverige som utomlands. Först när
det stod klart att stormen inte skulle bedarra skrev Reepalu en artikel i Sydsvenskan, där han förtydligade sina ståndpunkter. Han drog tillbaka liknelsen mellan sionism och antisemitism. Han erkände Israels rätt att existera men fördömde Israel för ”kallblodiga mord på barn i operationen Gjutet Bly i januari 2009”.

Vidare menade Reepalu att SkD hade manipulerat hans uttalanden i intervjun, något som visade sig vara fel. Tidningen publicerade de band som spelats in under intervjun, liksom e-postdialogen mellan SkD och Reepalus kontor på sin hemsida. Reepalu påpekade också att judarna i Skåne och Malmö inte ska särbehandlas.

Men trakasserierna och attackerna mot dem har inte avtagit. Redan 2009 skiljde Reepalu
på folk och folk när han stoppade publik till Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och
Israel i Baltiskan. Unga judar från Israel behandlades som inga andra, eftersom de som ville
se dem spela, inte fick detta i Reepalus Malmö. Inga andra idrottsmän har behandlats på det viset i staden.

I en intervju med den brittiska tidningen Sunday Telegraph (21/2-2010) nekade Reepalu till att judar hade attackerats i Malmö och att om det fanns judar i Malmö som valde att lämna staden och åka till Israel kunde han inte göra något åt det. Reepalu ansåg att han var offer för en förtalskampanj.

Intervjuad för danska TV2 (1/3- 2010) uttryckte Reepalu total brist på insikt om varför hans uttalanden hade förorsakat sådan uppståndelse i Sverige och internationellt och menade att han var offer för den ”israeliska lobbyn”. Uttalandet tog han senare avstånd ifrån – han hade inte förstått hur ett sådant uttalande kunde förstås som antisemitiskt.

I tidskriften Neo (2/2012) kom nästa märkliga påstående; att det skulle finnas en stark
koppling mellan judiska församlingen i Malmö och Sverigedemokraterna och att ”SD-are har infiltrerat den judiska församlingen för att på så sätt driva sitt muslimhat”. Senare backade han även från detta uttalande.

Men standardsvaret om att ”även andra grupper utsätts för rasism och att judar inte kan
kräva att behandlas på ett ”speciellt” sätt (Studio Ett P1, 23/3-12) har varit seglivat. Trots
att inga har krävt särbehandling av just judar, utan enbart att rasismen mot judar bör
erkännas och motverkas, liksom all annan rasism. För Reepalu är orsaken till att relationerna är så svåra att reparera beror på att de svenska judarna ”inte lyssnar” på honom. Men hans partiledare Stefan Löfven har glädjande nog uttryckt sin förståelse för de judiska församlingarnas reaktioner på Reepalus upprepade klavertramp.

Reepalu är mycket stolt över det Dialogforum han startade 2010 med representanter för
judar, muslimer, romer och somalier. Ett bevis på att Dialogforum varit framgångrikt menar han (Sydsvenskan 8 november 2012 och i Lördagsintervjun i P1, 26/1-13) är att det inte blev bråk på Malmös gator i samband med att Israel bordade Ship to Gaza-konvojen i maj 2010, då nio turkiska aktivister dog. Han glömmer här att nämna bombdådet mot det judiska församlingshuset i september 2012. Kritik har också riktats från den moderata politikern Anja Sonesson om hur Dialogforum sköts av psykologen Björn Lagerbäck, bland annat för att verksamheten är omöjlig att utvärdera.

De allra flesta svenska ledarskribenter och debattörer har förstått de återkommande
fördomsfulla uttalandena från Reepalu och kritiserat dem. Liksom båda de
socialdemokratiska partiledarna Mona Sahlin och senare Stefan Löfven. Hans supporters
finns och har funnits på Aftonbladets kultursida, vissa representanter och bloggare för
Vänsterpartiet och krafter vänster därom.

I en Lördagsintervju i P1 (26/1-13) fick Reepalu återigen förklara sin position. Intervjuaren Karin Eriksson tar upp vad president Obamas särskilda sändebud i antisemitism, Hannah Rosenthal, har sagt om Reepalus uttalanden – att hon ”inte vet vad som finns i hans huvud eller hjärta. Men jag vet att språkbruket är antisemitiskt. Och det är vad han kommer att bli hågkommen för, om inte situationen förändras”.

I Lördagsintervjun påstod Reepalu att det var han som hade tagit kontakt med den amerikanska ambassaden för att träffa Hannah Rosenthal, när han hörde att hon skulle
besöka Sverige, inte tvärtom. Men hon själv och ambassaden försäkrar att det har varit
Rosenthal som tagit kontakt med Reepalu. Det må vara hur som helst med detta förhållande, men det säger kanske en del om Reepalus verklighetsuppfattning.

Under intervjun försöker Reepalu göra dubbla pudlar. Han har använt fel ord i intervjun med Wall Street Journal, han borde ha aktat sig för att säga ”judelobbyn”, han borde ha insett att antisemitismen inte längre bara var en angelägenhet för högerextremister i VAM eller nazister.

På frågan om ”Hur många gånger kan man slinta med tungan”, svarar han att han har bett
om ursäkt för liknelsen mellan sionism och nazism och antisemitism. På frågan om varför
judarna i Malmö är mer utsatta än i övriga Sverige, svarar Reepalu att ”Lärarna hade svårt
att ta de här diskussionerna”. Vad har han själv egentligen gjort för att lärare ska kunna följa läroplanen och tala om Förintelsen och judisk religion utan att hotas av elever eller föräldrar i Malmöskolorna?

På frågan om inte detta färgat din politiska gärning svarar han

”Det är så sorgligt. Jag har aldrig haft en antisemitisk tanke. Jag känner mig djupt kränkt.”

Inte ett ord om att judar i Malmö, Sverige eller omvärlden kunde känna sig kränkta av hans
uttalanden. Uttalandet tyder på en omedvetenhet om vad han sagt och säger, särskilt om
man beaktar att han är en person som i årtionden haft mycket makt. Han visar tillika en
självupptagenhet som förvånar. Han låter som en parodi på sig själv i God Morgon Världens satirinslag ”Public Service”. Alltid missförstådd och felciterad.

Hur ska man bedöma Reepalus uttalanden, pudlar och förhållningssätt? Det är möjligt att
inte han är en antisemit, och hade hans uttalanden varit en engångshändelse kan det ha
passerat som en lapsus som kan göras i debattens hetta. Men det verkar onekligen som om
han har svårt för att tänka först och tala sedan, att han är totalt okunnig om antisemitiskt
språkbruk och att han faktiskt har särbehandlat sina judiska kommuninnevånare negativt
genom sina uttalanden och sitt uppförande. Orsaken kan man spekulera om. Detta är en man som inte är ointelligent eller outbildad, men han tycks sakna en moralisk kompass när det gäller just judar.

Jag skulle tro att okunnigheten om antisemitismen är djup (inte bara hos Ilmar Reepalu och
hans närstående) och att det finns en automatisk tro att denna form av rasism, som är den
äldsta i världen, bara skulle finnas i nazistiska och extremhögerkretsar. Frågan är om han
någonsin skulle ställt samma krav på andra minoriteter i Malmö, att t ex ta avstånd från
något land de eventuellt har någon anknytning till innan de kan behandlas anständigt. Har
han någonsin använt uttryck som ”arablobbyn” eller ”islamistlobbyn”?

Det verkar som om Ilmar Reepalu aldrig har testat sina tankar eller uttalanden utanför de kretsar som håller med honom automatiskt eller av övertygelse. Det visar hans förvåning över den uppståndelse de skapat. Eftermälet blir – husets fasader är vackra men den inre arkitekturen är skröplig.

Lisa Abramowicz, Generalsekreterare Svensk Israel-information

Om Redaktion Liv och Rätt

avatar